Det man inte vet; det lider man inte av.
För exakt ett år sedan skrev jag det HÄR inlägget. Inte visste jag då att drygt ett halvår senare skulle den där familjestugan säljas. Usch, jag blir faktiskt lite ledsen. Och jag vill helst av allt inte tänka på det, även om jag gör det från och till. Ibland. Igår var jag en sväng till ateljén (ja, jag fick till och med gokaffe!) och öppnade lite försiktigt min sommargröna kista därifrån, full med grejer. Jag rotade lite försiktigt. Rörde nästan inget av innehållet och stängde den sedan igen, med en försiktig smäll. Jag orkar inte öppna den. Det är för mycket minnen. Och som det luktade sommarstuga där inifrån.. det var som att slungas tillbaka i en annan tid. När min brorsa fortfarande andades. Han är, och kommer alltid att vara i klar symbios med den där stugan. Även fast han numera inte "bor" där ute längre, nej han flyttade faktiskt för någon månad sedan. Nej, för mycket helt enkelt.
Frågan är bara när jag kommer att orka öppna den (?) för att på riktigt gå igenom det som jag tog med mig därifrån. Just nu verkar det inte som, i alla fall. Den har stått i min ateljé sedan oktober. Där den har fått stå orörd. Kanske får det ta sin tid. Oavsett om den är stor eller liten.
Frågan är bara när jag kommer att orka öppna den (?) för att på riktigt gå igenom det som jag tog med mig därifrån. Just nu verkar det inte som, i alla fall. Den har stått i min ateljé sedan oktober. Där den har fått stå orörd. Kanske får det ta sin tid. Oavsett om den är stor eller liten.