Tisdagstankar som snurrar.
♥ Tiden går så enormt fort. Vi är inne i årets näst sista månad och snart är det jul igen. Hur kommer det sig att tiden går så himla fort? Jag kommer börja jobba i början på april igen är det tänkt och hur snabbt kommer inte tiden gå fram tills dess? Jag vill njuta så mycket det bara går, men ibland är det väldigt svårt att njuta när man har ett sjukt barn. Med en sjukdom som ständigt behöver hållas i schack. Det är något som jag ofta tänker på, hur jag innan han kom tänkte att nu jävlar ska jag njuta. Och så föds han så himla sjuk. Ja, ni som förstår förstår. Ni andra får bara ha en stor dos empati.
♥ Jag tänker på allt som jag vill hinna med innan (?) ja, vad? Måla, skriva, starta min mediumverksamhet, gå på allsköns roliga kurser och fördjupa mig, lägga tarot för andra men också för egen del. Detta vet jag ju med mig sedan innan men man blir rätt trött av att vara föräldraledig. Så när bebis väl sover är man själv rätt trött och orkar bara läsa eller sova en stund. Det kommer, det kommer, hör jag en röst inuti mig själv. En sak i taget, du är van att göra mycket samtidigt men nu behöver du fan bara ta det lite lugnt emellanåt.
♥ Världen i stort. Vad är det som händer? Så lätt att tappa tilltron till allt bra här i världen med allt som händer med krig och kukvälde. Samtidigt tror jag på att inte gå in i det alltför mycket. Var sak har sin tid, sin plats. Sedan är det synd tycker jag att vi människors minne är så kort. Vi lever alltför kort tid på denna jord för att verkligen känna med människorna som gått före oss. Då hade vi inte handlat som vi gör i mycket, tänker jag. I en tid av oro är det vänsterpolitik som gäller (annars också ärligt talat), men särskilt i tider som är svåra. Läser sällan nyheter numera. Händer det något jätteviktigt får jag reda på det i vilket fall som helst, på den gamla hederliga ryktesvägen.
♥ Jag kommer på mig själv med att bli ledsen och få ont i hjärtat när Trisse gråter för helt vanliga bebissaker. Jag tänker då på alla stick, operationer och allt som gjort ont för honom och hur jobbigt det måste ha varit att bara vakna upp och sedan är det något som är lite annorlunda med kroppen. Något nytt som tillkommit. Det är som att jag får flashbacks när han var inlagd och grät och grät. Och jag som stod bredvid och inte kunde göra ett skit. När dom skulle sätta nålar, och han bara tjöt. Jag märker på mig själv att jag har svårt att sortera ut gråt och gråt. Tillslut gick jag bara ut ur rummet när dom skulle greja, jag klarade inte av det längre. Kommer ihåg hur jag lägger mig ner på en av träbänkarna i KS långa korridorer och bara ligger där och folk kom och gick förbi, sa ingenting. Själv stirrade jag bara upp i taket och undrade när jag kunde komma tillbaka till rummet igen.
♥ Ofta tänker jag på känslor som sitter i kroppen, lite som hemliga tatueringar som inte syns för allmänheten. Själv vet man precis var tatueringarna är placerade och vilken betydelse dessa har. Vissa har man valt helt själv, andra är orsakade av utomstående. Det handlar om alla sorters känslor som finns i det inre registret.
♥ Känslan av att höra hemma och att inte göra det. Ni vet när ni hamnar i sammanhang då man bara känner att detta har jag alltid gjort, kommer alltid att göra och helvete vad jag trivs! Och sammanhang där man känner att nej, här gör jag varken till eller från detta är inte min plats i världen. Hur olika det kan kännas beroende på situation. Det är fint att känna den skillnaden och att vara förmögen till det. Tänk att tappa den förmågan, gud nej.
♥ Känslan av otillräcklighet är fruktansvärd och en känsla som jag ofta känner särskilt med Trisses alla göromål. Jag vet ju att jag gör så bra jag kan i de allra flesta situationer, men ofta så känner jag att nej jag hade kunnat göra mer där och då. Det sätter sig också i kroppen.
♥ Överanalysera. Det vill jag inte ens gå in på, så jävla jobbigt är det. Haha. Ni som vet ni vet. Ni andra, så skönt att ni inte känner igen er!
Nu blev det mycket reflektioner kring känslor, men det är där jag befinner mig just nu. Förmodligen har jag alltid befunnit mig här mer eller mindre, men just nu kanske lite extra. Jag skriver också väldigt mycket dagbok och har gjort det sedan jag var 11 år. Jag har tänkt att jag kommer ha nytta av det en dag. Men om jag får chansen kommer jag elda upp alla böcker innan jag dör på ett härligt bål och dansa näck runt runt. Tillsammans med min gamla kropp som hänger och slänger, och inte har samma spänst som en gång förr. Eller kanske lämna in allt till ett arkiv? Så kanske någon forskar om hur vi milleniemänniskor hade det om x antal år. Haha, jösses. Jag vill inte att den här bloggen blir alltför allmän och intetsägande. Inte bara ska handla om ägande i alla dess former, eller alltför förskönande kring min vardag som verkligen inte är perfekt. Jag har alltid ogillat perfektionism. Vi är alla kantstötta och vackra i vår kantstötthet.