Sjukhusbetraktelser.
🖤 Tänk så bra allt gick! Vilken revansch! Min andra förlossning, vilken urmoderskraft! Full tillit. Känslan av omringande trygghet, aldrig utlämnad. Hela tiden var jag med, ett med min kropp. Inte det minsta rädd. Nu är han äntligen här, som jag längtat och väntat. En stor liten prins, så fin. Jag känner dig redan.
🖤 Uppsliten från bröstet. Alldeles nyss varmt, nu isande kallt. Hur kunde det bli såhär? Om han inte överlever, så överlever inte jag. Då vill jag inte mer, stänger dörren för alltid och kommer aldrig mer tillbaka. Jag vägrar.
🖤 Är han verkligen min? En liten en i en ambulanskuvös på väg till Danderyd. Bodde han nyss i min mage? Hade han det bra där? Vad har jag gjort för fel?
🖤 Amma, amma. Men inte på riktigt. Med hjälp av en maskin dubbelvikt. In med den gula mjölken i kylen i väntan på att han ska äta. Det går rätt bra, det trodde jag aldrig. Duger det här? Kan han äta det här, trots blodtrycksmedicinerna? Om en vecka är det oätbart.
🖤 När kommer vi hem? Bytt rum många gånger. Nu i ett litet, klaustrofobiskt utan fönster. Knappt en dörr. Snart i ett dunkelt rum på gamla delen av sjukhuset som blir en annan verklighet. Hemtrevlig 90-tals känsla, lite hemtamt och slitet. Astrid Lindgren i varje vrå.
🖤 Vår inbodda lägenhet är öde, växterna ensamma i sina fönster. Mörka rum. Alla prylar överallt, betyder ingenting. Vi bor 20 min från sjukhuset med bil. Känns som ett annat land. Jag glömmer bort hur det är att vara hemma och gå i fina kläder.
🖤 Sjukhuset är en egen värld, ett eget universum med sina egna månar. Här råder inte fysikens lagar. Svävar ständigt omkring i ovisshet.
🖤 Fråga om lov, sjuksköterskor och undersköterskor. Minst två personers hjälp för att få honom över till mig på kudden. Kan inte själv, för mycket i vägen. Sladdar, infarter, andningshjälp. För evigt fast vid sängen. När kommer han att få åka vagn för första gången?
🖤 Svåråtkomligt.
🖤 Görs allt det här för en liten, liten? Han som är min. Overklighetens under när ambulanslastbil och miniflyg väntas oss. Allt detta gånger två. Det är en självklarhet, som att dricka rent vatten i vår del av världen. Ingen ifrågasätter storheten i det här.
🖤 Hålla saknad Farkas i famnen. Så lätt, bara kärleksnos.
🖤 Om vi inte kommer härifrån snart så tar jag en silverfärgad glänsande sax och klipper bort alla sladdar, allt som är i vägen mellan min kropp och hans. Ta ut honom i korridoren och fly i en förvirring som håller ihop mig med väggarna runt omkring.
🖤 Jag vill inte att han har ont mer, det gör alldeles för ont. Där han är skadad är jag. Lilla magen inte längre mjuk.
🖤 Känner djup tacksamhet blandad med djup rädsla. Telefonsamtal nära och långt ifrån. Samtal om livet och döden, skratt och kärlek. Känner mig inte ensam, känner mig ensammast i världen.
🖤 Samma rörelse, i samma rum, andra rum, varje dag. Ser som en film där jag är statist. Varje dag. Nästan likadan. Varje dag, det händer så mycket. Tiden känns inte igen, känns som flera år. Några dagar, en vecka blir till månader. Men inte till år, väl? Utanför ändras vädret. Sommar blir höst, blir vinter.
🖤 Hans blick i min, så fin. Den allra finaste. Så klok, han kan allt och vet mer än mig. Vad som helst kan jag göra, bara jag får ha kvar dig min skatt.
🖤 En ständig känsla mellan hopp och fem steg tillbaka. Ovissheten att inte veta är slitig.
🖤 Det kan inte gå annat än bra det här. Går till kyrkor och tänder ljus, ber änglar och anförvanter om hjälp. Hänger upp en bön i Odense högt upp. Försöker ha tillit till universum.
🖤 Samma promenader, samma korridorer. Olika sjukhus. Glömmer bort var jag är.
Tristan föddes den 22 augusti 2023. Den 22 december blev vi utskrivna för tredje gången, lagom till jul. När vi kom till sjukhuset var det sommar, jag kom i sandaler och lämnade i kängor. Utan all fantastisk sjukvårdspersonal och utan ert fina stöd så hade det varit ett ständigt mörker. Skrattet har varit det allra viktigaste, finaste och sköraste. I hemskheter skrattar man, i alla fall jag, det är sedan gammalt.
Sedan jag lärde mig skriva så har jag skrivit och reflekterat över livet och omständigheterna. Hela källaren full av dagböcker. Skrivandet har alltid varit ett sätt för mig att ta mig framåt och kommer så alltid att vara. Ibland har jag känt att det varit lite av ett "fasadskriveri" här inne på bloggen där jag enbart delar med mig av det göttiga i livet. Nu är ju mitt liv för det mesta fyllt med härligheter, men det finns ju också tuffa stunder. Eller månader, som i detta fall. För livet innefattar allt.