Äventyr och en helt ny vecka.
I fredags for jag och Trisse till Väddö för att hälsa på Britt-Marie & hennes syster. Det var jättetrevligt och vi åt gott och tog en lååång promenad till vattnet. 🖤 Jag, Trisse & Farkas tog bilen själva och jisses vad bra det gick! Förutom på hemvägen för då skrek Trisse från Norrtälje till Blackeberg. Men sedan var han hur glad som helst, om än trött. Vilken dag vi hade, en dag som jag inte kommer glömma någonsin tror jag. 🖤 Det är så himla fint där ute. Älskar att det både är natur och vatten alldeles intill. B-M fångade Trisses själ mitt i prick! ↓ Det är precis såhär han är, filurig och busig. Men framför allt en riktig glädjespridare. 😍 Han är så kärleksfull den här ungen att man blir alldeles yr. Ser inte alls fram emot att börja jobba igen. Jag vill alltid att han ska vara bebis så jag kan promenera runt med honom och få ryggskott, haha. Jag känner mig trygg med att fara omkring med honom, det känns skönt att inte bara behöva vara hemma och uggla. Ut på tur, aldrig sur!
Annars i helgen så har vi umgåtts med familjen och i söndags for vi till Sigtuna för lunch och att strosa runt i den lilla staden. På torsdag fyller Trisse år och vi ska fira honom ordentligt, med pompa och ståt! 🖤 Kan inte förstå att han bara funnits hos oss i ett år, det känns som bra mycket längre och alltid. Jag tänker ofta på hur vi hade det på sjukhuset, de där långa korridorerna som aldrig tog slut. Mörkret som sänkte sig över sjukhuset strax innan vi skulle sova. En känsla av att ständigt vara betraktad, när som helst kan någon komma in i rummet. De allra flesta knackade, vissa bara steg in. Nu har han varit hemma bra mycket längre än vi var på sjukhus. Allting minns jag inte, men vissa delar kommer alltid finnas kvar. Får som flashbacks när vi går i KS korridorer varje gång jag är där. Kul är det inte, men vad annars ska jag göra? Det är bara att bita ihop och tänka på att vi kommer att komma ut, och inte bli inlåsta i något rum där. Vi är numera fria, men alla är inte det och det känns i hela kroppen. Det sitter i väggarna.
Hans socker har varit väldigt fint de senaste dagarna och det har till och med varit lite högt. Sockret ska vara inom 4,0 - 8,0 har jag för mig, och han har varit inom referensen. Vissa busdagar finns såklart, men överlag blir det bara bättre och bättre, mycket enklare att ta hand om hans socker än tidigare. Igår var vi på KS hos Barnhjärta. Han har fått en medicin i ett år ungefär och nu är det dags att sätta ut den. Från 2,3 ml 3 x dagligen kommer han att få 1 ml 3 x dagligen i en vecka. Sedan ska han inte få mer medicin! Den där medicinen är också ett jävla meck att få ut. Inte bara att gå ut och hämta hur som helst, utan man ska ringa och köa och sedan tar det några dagar innan den kommer eftersom den är specialgjord just för honom. Så glad att han blir av med grejer nu. Ju mindre desto bättre! Det är mycket att hålla koll på. På torsdag ska vi träffa hans läkare, då ska vi bland annat diskutera pumpen som han har. Även den kan vi förmodligen bli av med. Då får han istället en spruta en gång i månaden istället för att ha en pump som kan strula. Och tro mig, det gör den från och till. Om infusionssetet åker ut, om det blir en luftbubbla i... allting kan hända. Och ju större han är, desto troligare är det att den där inte kommer att funka helt optimalt. Han har redan dragit ut den några gånger och ja, det är ingen höjdare om vi säger så. Aldrig att jag släpper iväg honom till förskola med pump. Det händer bara inte. Som tur är så kommer han att vara hemma bra länge till, fram till augusti 2025 kommer han att vara hemma. Så han kommer att vara 2 år när han börjar. Förhoppningen är att det är ännu lättare att hantera hans socker då. Jag försöker att inte fundera speciellt mycket på hur det är då, eftersom det är relativt långt fram i tiden. Det som händer, det händer.
Nu är det hans födelsedag som står i fokus och det ska bli himla kul att få fira honom riktigt ordentligt. 🖤