Vår älskade prins.
Mycket har hänt sedan sist jag skrev, minst sagt. I mitt senaste inlägg så var jag hemma och fixade med prinsens kläder. Jag mös runt hemma och bara längtade efter vår fina son. 💜 Jag var också rätt stor och hade ont i revbenet och bäckenet och började få rätt svårt att gå längre sträckor och hitta en bekväm ligg/sittposition. Det har gått mer än en månad sedan och vår fina prins kom redan den 22/8, så rätt mycket tidigare än han var beräknad. BF var den 13/9, så han hade kunnat vara kvar i magen fortfarande... Det var lika bra att han kom så pass mycket tidigare eftersom det inte är en liten kis det här!
Men han fick ingen lätt start, vår fina Tristan. Han har medfödd hyperinsulinism (som omvänd diabetes) vilket är en otroligt ovanlig sjukdom. En på 50.000 barn föds med detta. Och både jag & Mani bär på genen, utan att själva vara sjuka. Detta känns otroligt långsökt, och ni anar inte hur frustrerad jag är emellanåt. Varför skulle just han få det här? Jag tycker så synd om honom, som har klarat av så pass mycket även fast han är så liten. 💜 Tristan betyder bland annat "modig", så han lever upp till sitt namn minst sagt.
Jag är så kär i honom, vår fina son. 💜 Han är en riktig gosis!
Sedan han föddes har vi befunnit oss på sjukhus. Cirka en timme efter att han föddes så märkte vi att något var knasigt. Han blev slö, och lite blå i ansiktet. Det hela gick väldigt snabbt. Direkt efter att han föddes så skrek han och betedde sig precis som vilken bebis som helst. Han reagerade inte när vi tog i honom och skrek inte till, något som bebisar ju brukar göra. Jag bad Mani att han skulle ringa i klockan vilket han gjorde och sedan bröt kaoset ut fullständigt. Det hela är lite av ett töcken för mig. Han slets upp från mitt bröst och rakt på ett litet räddningsbord. Jag minns bara att jag gråter och känner att "ta mig härifrån, jag orkar inte mer; bara gör så att jag försvinner härifrån". Hela förlossningsrummet fylls av folk. Det är säkert en 15 personer där inne som mest. Bredvid mig stod en två personer och försökte att trösta mig, men jag minns inte deras ansikten. Bara att en av dom säger "Hör du att han skriker nu? Han andas och det är jättebra." 💜
Jag har aldrig någonsin varit i en sådan utsatt situation tidigare. Det var vidrigt och jag var så rädd att han skulle dö. Så tänkte jag under lång tid och det gör jag fortfarande. Vad gör jag om han dör? Särskilt innan någon av oss visste vad som var fel. Nu när vi vet har de värsta rädslorna lagt sig, men jag kastas emellanåt till de riktigt mörka tankarna. Vad som helst klarar jag av, men inte att förlora mitt barn. 💜
Så mycket har denna starka, modiga pojke klarat av. 💜 Han är en riktig kämpe och så mycket jobbigt har han fått utstå. Tänk att han fyllde 1 månad igår. Jag längtar så enormt mycket tills han kan komma hem och vi får leva ett normalt liv. Men innan dess så är det massa mediciner som ska funka, och mycket annat som ska till innan han får komma hem. Det här kan dröja rätt länge, vi är beredda på det. Jag drömmer om barnvagnspromenader och att ta en fika på stan med Molnrum. Att få laga mat som vanligt igen och ta ett varmt bad. Få hålla honom i mina armar utan alla sladdar och slangar. Drömmen om att han är fri i den bemärkelsen att han inte sitter fast i någonting. 💜 Tänk att få ha honom på golvet så att han kan använda sitt babygym, eller ha honom i hoppgungan. Få bära runt på honom, från rum till rum. Något som jag aldrig har gjort.
Förhoppningen är att han ska kunna få glukos och medicin i en liten dosa som han kan ha på magen och som vi kan sköta hemifrån. Men vi vet inte ännu hur han kommer att reagera på medicinen som sätts in nu. Vi håller och ber för att den nya medicinen som sätts in nu inte påverkar hans lever och njurar. 💜 Jag vill så gärna ha hem min prins och besöka sjukhuset med honom, men att en dag inte behöva bo där. Igår kom vi hem från Danmark och det känns som en evighet sedan. Samtidigt går varje dag så himla fort, hur är det möjligt? En månad på sjukhus känns som år utan att överdriva. Hit och dit har vi farit, och lite överallt har vi bott. Vi har levt våra liv i våra resväskor. Men det gör vi så gärna, bara vi får hem dig en dag älskade skatt. 💜
Jag ser också så mycket fram emot att fika med dig och lilla Tristan, käraste vän <3 Tänker på er och håller tummarna för att medicinen ska fungera. Ni är så starka! <3 <3 <3