Sorgen är randig.
Det har gått över en vecka sedan min Abra fick somna in. Jag är så otroligt tacksam för att jag har min praktik just nu, så att jag har en massa annat att tänka på. Om jag bara hade varit hemma så hade jag mått oerhört mycket sämre än vad jag gör just nu. Det är jättejobbigt att vara hemma, hon var ju överallt den här taxdamen. Hon hördes och lät, det gick liksom inte att ta miste på att det var hennes hem, hennes borg. Och nu är allt så jävla tyst. Emellanåt ganska färglöst. Farkas är en tyst kille, det är inte ofta han låter. Hans klor är så små att det inte klapprar på samma sätt. Han skäller i stort sätt aldrig när någon kommer hem. Han är en liten bris, Abra var en jävla storm i jämförelse. Det kommer att ta tid för mig, det här. Att leva ett liv utan denna färgstarka tax. Hur ska jag göra? Tidigare sa jag att Abra var min första och min sista tax, aldrig mer en tax. Nu vet jag inte längre. Kanske en dag, när tiden är inne. Den som lever får se och hela den historien. Går det verkligen att leva utan en tax när man väl har levt med en?
Sista bilderna på mig och Abra tillsammans. Jag tog dom innan det var dags för oss att åka in till veterinären. När jag tog bilderna kände jag mig helt rutten inuti, men tänkte att jag måste försöka att se så tacksam ut som möjligt på bilderna. Vi låg och myste i soffan och jag kramade om henne så mycket jag bara kunde. Luktade på hennes tassar, som luktade så gott. Turligt nog luktar Farkas precis likadant. 💗
Jag saknar henne så mycket, min tiokioloskorv. 💗 Hon var så mycket, så fysisk. En intensiv vilde. När hon gosade extra så knorrade hon alltid, gjorde trivselljud. Och när vi låg bredvid varandra så var hon lika lång som hela min rygg.
Det har varit jobbigt för Gurkan också. Hon har dock inte haft det lika jobbigt som jag, vilket är skönt. Det hade varit helt hemskt om hon hade gått runt och känt som jag gör. Hon har lättare att acceptera läget antar jag, även fast hon inte har levt ett liv utan Abra. När Gurkan kom till mig var Abra bara två år. Så hon har jämt hängt med. Jag har inte drömt några mardrömmar alls. Jag har sovit ganska gott (förutom den första natten utan henne, som i princip var sömnlös). Jag har kunnat vila ut även om det blir tidiga mornar för mig nu. Klockan 06.00 går jag upp med glädje och tar Farkas till hunddagiset som han tycker är kul, för när han kommer hem är han så glad så glad. Tyvärr så är hans matlust något försämrad, men det kanske är vanligt när man mist en vän?
Solen skiner ute och det är fint. Jag är ganska trött efter en veckas heltidsjobb med pendling. Men vad kul jag har haft på min praktik, jag måste faktiskt berätta det. Alla jag mött är otroligt trevliga och snälla. Arbetsmiljön är häftig, omvälvande och trygg. Jag har redan separationsångest för nu har jag ju bara fyra veckor kvar av min praktik! Jag trivs, som ni säkert förstår. Jag skulle absolut kunna jobba på ett liknande ställe (eller där) och stanna i flera år. Det är en stor tröst att få vara någonstans där stämningen är så varm och snäll, när jag inte mår så bra. 💗 Jag tror ju att det mesta har en mening här i världen, förutom krig och annat som hör därtill, det är alltid onödigt och det finns inget meningsskapande med det. Vi vet ju alla vad som händer i världen just nu, och jag hittar inga ord för det. Det är fruktansvärt och hur kan något sådant hända nu, 2022?