Nattsvart med ljusglimtar.

Dagarna går och inatt sov jag faktiskt väldigt gott och drömlöst i vår egen säng. Jag vaknade och kände mig helt jävla tom inombords. Hur gör man? Ska det kännas såhär hemskt? Det är väl alldeles självklart att det känns såhär när man förlorat sin allra bästa vän sedan 11 år tillbaka. Jag famlar runt i mitt inre, ena stunden känns det okej. Andra stunden känns det överjävligt och tvivlet sätter in. Gjorde jag rätt? Kunde jag ha gjort på något annat sätt? Visste hon vad som hände? Är hon arg på mig? Svek jag? Det är verkligen hemskt det här. Jag vet inte hur jag ska bete mig, är halv utan henne. Vill minnas allt, vill spola fram ett år i tiden så att allt känns lättare, inte lika nära. Jag gråter och skrattar, minns och förundras. Tänk att jag har haft den här taxen i mitt liv, det är ju helt sjukt att denna personlighet delade mitt liv under så pass många år. Min logiska sida säger att jag inte svek henne, att jag snarare hjälpte henne ur en svår situation. Att jag inte var en egoist. Det hade bara blivit värre, och det hade blivit ännu svårare för henne. Hon hade matlusten kvar och hon kunde knata på själv, om än rätt långsamt. Abra befann sig i ett mellanrum i dimman. Hon hade ibland svårt att skilja på inne och ute den sista tiden, och då har hon varit rumsren sedan alltid. 💗
 
Här hemma är det så himla tyst, hennes klapprande klor hörs inte mot parketten. Men hon har varit på besök några gånger, så hon är fortfarande kvar. I torsdags natt kunde jag inte sova, jag bara tänkte på henne. Då känner jag hur varmt det blir mellan mina lår, hon brukade korva ihop sig som en liten kringla och mysa. Då visste jag att hon kommit tillbaka. 💗 Jag har även sett henne, inte med mina fysiska ögon, utan med mina inre (mediala) ett par gånger nu. Gud, så jag saknar henne. Jag vet innerst inne att detta var rätt tid för henne för sin vidare resa ut i universum. Jag kan bara inte få ur mig den otäcka känslan av hjälplöshet när hon blir helt slapp i kroppen av sprutan och när hennes fina hjärta tillslut slutade slå. Av alla tusentals slag det slog, och sedan tog det stopp långsamt och tyst. Hennes sista medvetna puss, hennes sträva tunga på min kind; sedan en dvala hemsk att förstå.
 
Jag vet inte hur jag ska göra, det enda jag vet är att det kommer att ta tid det här. Jag kommer inte att göra som jag gjorde med min sorg efter min brorsa. Skjuta upp den och låtsas som att jag kunde göra allt samtidigt (plugga och samtidigt jobba, ta hand om allt och alla) och samtidigt sörja. Den här gången kommer jag att ta en sak i taget, och tillåta mig att vara skitledsen när ledsenheten dyker på mig. Jag kommer inte att låtsas på dagen, för att få jätteångest på kvällen och natten. Jag sörjer fan, hon var allt för mig. 💗 Ingen har hållt mig ovanför vattenytan så effektivt som Abra gjort. Tacksam, tacksam, tacksamhet. 
 
1
Linnea Westling

Styrkekram <3