Min finaste ficklampa har slocknat / Min älskade Abra, 10 februari 2011 - 17 februari 2022.
Sorgen river i mig just nu, och mitt hjärta är i tusen bitar. Igår fick min allra bästa vän få somna in efter en tids kämpande. Här hemma är det så tyst, inte ett endaste litet klick på parketten längre. Ingen som ivrigt väntar på mat, och försöker att få upp fodertunnans lock med nosen. Det där metalliska ljudet varje dag. I natt kunde jag inte sova, jag tänkte bara på Abra, hela vårat liv tillsammans och hennes sista timmar i livet. Ni vet att jag känt sorg tidigare, men detta är något alldeles speciellt. Hon var inte bara en tax för mig, hon var stundtals hela min familj. Det här beslutet är det allra jobbigaste beslutet som jag har behövt ta i hela mitt liv, utan tvekan. Kärleken till ett djur är så rent, även om det stundtals är svårt och jobbigt. Farkas vill ligga nära, han vet hur ont det gör i mig just nu. Vi sov hela natten ihop på soffan, han och jag. Samtidigt, jag kan inte säga det för många gånger, är jag så tacksam över att ha haft henne i mitt liv. Hon som fanns där, i regn och solsken, i sorg och glädje. Min vackraste, finaste Abra. Som jag redan innan jag hämtade henne visste att hon skulle få det vackraste namnet någonsin. Jag skulle välja livet med henne tusen gånger om, allt var det värt nu när jag vet hur det blev. Min bästa vän, som inte vek en tum från min sida. 💗
En av de första bilderna på oss tillsammans. Här var hon inte gammal, så fin och så liten. 💗
Det är så pass länge sedan det här att jag inte ens ägde en smarttelefon (?) Ni kan ju ana vilken era vi varit igenom.
Liten gos som alltid ville sova i sängen. Hennes sista natt så sov hon mellan mig och Mani. I vanliga fall så rörde hon sig alltid mycket i sömnen, och vred sig på längden och tvären. Nu låg hon blixtstilla och snusade gott hela natten igenom. 💗
Hennes första blingbling-halsband som jag köpte i en djuraffär i Haninge centrum. Personalen sa att hon förmodligen inte skulle kunna ha det där halsbandet särskilt länge till, eftersom hon kommer att växa och bli stor. Men det sket jag i. Jag tyckte att hon skulle ha det snyggaste glittrigaste halsbandet i hela Jordbro. 💗
Hennes filurighet lyser igenom. 💗Jag kan inte helt greppa att hon hade en sån stor personlighet. Kanske är det något speciellt med alla hundar, men hon var liksom så mycket av allt. Det var typ aldrig en lugn stund med denna kraftfulla tax, alltid på jakt på något att käka på.
Nu inser jag ju hur jävla söt hon var, och förstår att ingen, inte ens busschauffören kunde låta bli att klappa på henne. 💗 Jag skulle reagera likadant. Hennes valpperiod var den mest socialaste delen i mitt liv, alla ville fram och hälsa och gosa med henne. Vilket var jättebra för mig, som helst ville vara ifred från okändingar på stan. Alla blev helt makalöst tagna av hennes charm och skönhet. Den snyggaste taxen, helt enkelt. 💗
Som vi var uppe på nätterna och tidiga mornar. Hon brukade springa in i buskarna och komma fram när hon tyckte att hon var klar. Herregud vilket spring det var. Det var bara att dra på sig stövlarna och stövla ut. Jag minns hur trött jag var, men samtidigt så rosenskimrande kär. Det gick inte att se sig mätt på henne, hon var så himla söt. Där och då tänkte jag att jag aldrig behövde skaffa barn, hon räckte gott och väl för mig och mitt liv. 💗Självklart köpte jag typ bara rosa bajspåsar en period.
På hösten så smälte hon alltid in bland alla löv. Det gjorde hon i förrgår också när vi hämtade Livia från skolan. Så otroligt vacker. 💗
Det gick bra igår, hon fick ett värdigt avslut och allting var så fint fixat. Ändå så känner jag en skuld, det känns liksom inte naturligt att ta ett sådant beslut. Att leka gud för en stund. Samtidigt så vet jag att hon inte mådde bra, hon kämpade och ville inte visa mig hur hon mådde. Hon var en stark dam, som inte ville visa sig svag. Hon var inte svag någonstans egentligen, starkare hund får man nog leta efter. Hon gav aldrig upp, och överlevde både ett slagsmål och en tablettöverdos. Jag kunde ha förlorat henne redan för flera år sedan. När hon tog alla sina smärstillande tabletter i ett svep så hade hon änglavakt. En annan hund hade inte klarat av det där, men hennes mage var av stål. Och ett hjärta av guld till oss som hon verkligen gillade. 💗 Hon valde sina människor, Abra. Det var inte vem som helst som hon tydde sig till.
Nu den senaste veckan när jag väl tog beslutet (pratade med henne hela tiden, så hon visste allting) så var det som att hon "gav upp", eller hur jag ska säga. Det var okej att vara skruttig och gammal, hon behövde inte längre hålla upp en fasad för mig. Hon visste att jag visste, att det var okej. All mat fick hon, allt vad hon ville ha. Hon älskade mat, och det var det sista hon tänkte på innan sprutan gav henne den eviga sömnen. Det var så konstigt hos veterinären. När vi kom dit var hon jätteglad, snosade runt överallt och tänkte förmodligen bara på mat. Det var full fart på henne, riktigt pigg var hon. När hon väl fick sprutan så gick det väldigt snabbt, hennes kropp blev tung och jag höll om henne hela tiden. Vi pussades en sista gång och hon stannade till precis där godiset på bänken ovanför fanns. Det var en sån hjälplös känsla där inne, när hon blev slapp. Mitt hjärta gick sönder, jag riktigt hörde hur det krasade i bröstkorgen. Hon väntade på mat in i det sista, min älskade tax. Sedan så la jag henne på filten och så fick hon de sista sprutorna. Jag höll min hand på hennes bröstkorg och kände när hennes hjärta slutade slå. Det var så hemskt, samtidigt så fint. Abra var så himla fysisk, så mycket kropp och gos jämt. Hon ville alltid vara nära mig. Alltid kommer jag att sakna henne, hennes klickande på golvet och hennes eviga matletande. Det var så himla mycket fix runt henne, som att ständigt ha en klåfingrig tvååring som inte kan hålla händerna i styr. Det var alltid något som skulle fixas runt henne, ingen mat på bordet, inte det och inte det... Jag kommer alltid att bära henne närmast hjärtat, min älskade Abra. 💗 Gud så jag älskar henne.
10 februari 2011 - 17 februari 2022. Alltid, alltid närmast hjärtat. 💗