Tankar om en kär tantaluring.
Det här är min bästa vän, hon heter Abra. Abra Viola Långstrump Dahl Gripenhjärta. Vi har våra med- och motgångar. Det har vi alltid haft. Numera är hon en riktig tantaluring, i februari blir hon 11 år. Utan henne så hade jag aldrig blivit jag. Aldrig någonsin har terapisamtal funkat så bra som att umgås med henne. Det är hon som har tagit ut mig i sol och rusk, men mest i sol för hon helveteshatar regn. Abra har alltid funnits där för mig, oavsett om jag varit på humör eller inte. I skrivande stund så ligger hon bredvid mig och snusar något rossligt. Hon kom till mig för tio år sedan i helt rättan stund. Sedan dess så har vi varit en del av varandra. Vi har delat alla dagar och nätter. Tidigare sov vi oftast med varandra men vår nuvarande säng är alltför hög och hon breder ut sig mer än någonsin sin ålder till trots. Numera så är hon uppe på nätterna och planlöst går omkring. Letar hon efter något? Vet hon var hon är? Är det mig hon söker i mörkret?
Knölarna hennes på juvrena blir större och fler. Det är hemskt, gör ont att se. Ibland blir jag frustrerad för det finns ingenting i nuläget att göra. Valet var mitt, operera bort båda juverraderna eller inte. Jag valde inte. Ville inte att hon skulle lida, för jobbigt med en sådan stor operation med lång återhämtning. Tidigare tvivlade jag, är det rätt val, att bara låta knölarna vara? Numera vet jag att jag valde rätt, även om vetskapen gör ont att ingen knöl gör något gott.
Jag vet inte, kära Abra hur lång tid vi får med varandra. Det enda jag vet, även om jag ibland varit så arg på dig, är att jag är dig evigt tacksam för att just du fick flytta hem till mig den där dagen för tio år sedan. Jag sörjer innan det ens har hänt, bara för att vänja mig vid tanken på att du en dag inte kommer att kunna lägga dig på min mage när jag har mensvärk för att göra mig bättre. Att du inte kommer att vara hemma när jag öppnar dörren. Att jag kommer att sakna dig som vilken annan som helst jag någonsin har mist. Du är, och kommer alltid att vara, min allt-i-allo. Min mamma, min pappa, min syster och bror. Min älskade tax.
Det sägs att det inte finns några på hela jorden som kan göra oss så arga som våra barn. I mitt fall så gäller detta Abra. Jag blev så arg på henne den gången hon tog en tablettöverdos med smärtstillande. Trodde att jag skulle förlora henne där och då, alldeles för tidigt. Jag skrek "Ska DU OCKSÅ ta livet av dig?!" Hon har påverkat mig å det ljusaste, å det grövsta. Tankar på att hon en dag inte kommer att vara hos mig i fysisk form får mitt hjärta att göra ont, undra hur sjutton jag ska ta mig igenom den sorgen.
Hon blir äldre och äldre, jag märker hur hon liksom stundvis tacklar av. Inte orkar att gå lika fort som vanligt. Att välja soffsovande framför en redig långpromenad. När jag lyssnar på Håkan Hellströms "Jag utan dig" så börjar jag alltid gråta för den får mig att tänka på dig, Abra. Min älskade, älskade endaste finfinaste tax. Jag kommer att sakna dina klickande klor på träparketten även fast jag just nu blir lite galen av just det ljudet. Du kommer alltid att ha en speciell roll i mitt liv. Och om någon någonsin undrar vem det egentligen var som räddade mig till att välja livet så kommer jag utan att tvekan säga: det var min taxflicka Abra. ♥