Höstjackor, förrådskånk och konsten att säga adjö.

Det är snart oktober?! Jag är fortfarande lika förvirrad att månaderna bara försvinner. Kan ni tänka er att det snart är december, jul? Det var alldeles nyss december. Nu är det samma månad snart igen. Känner på mig att mina tre år på högskolan kommer ta slut lika fort som det började. Den här söndagen i slutet på september använder vi som städdag. Jag har plockat ned alla luftiga jackor till förrådet och hämtat upp de något varmare. Känner att det nu är på tiden. För nästan jämt när jag går ut numera är det rätt kyligt. Solen tittade fram en kvart idag. Ha, ha. Alltid något. "Är dem små får man ta två!" 

Klockan börjar i skrivande stund börja närma sig 13.00. Vi ska strax ge oss iväg för att träna och efter det ska jag läsa det jag har kvar att läsa. Vilket liv! Vilket tumult. Tro mig, det händer saker här hemma även fast det inte verkar som det för er. Har i dagarna tagit ett beslut som känns tråkigt och väldigt ledsamt. Det känns lite som att någon har dött - faktiskt - men det är ingen fysisk person har fallit av stolen. Ändå känns det som just det. Drömmar ändras, byter form och färg. Livet kommer emellan och hjärnan får tänka på högvarv. Jag vet att mitt förnuft är kompatibelt, och här fick jag ett ytterligare bevis på det. Ibland får man släppa det man håller kärt, just för att det ibland inte går ihop som man ska. Ibland är livet upp och ned. Men, jag har en annan dröm i sikte! En dag kommer jag att stå där i mitt alldeles egna hus med både vatten och el. Jag ska dit. Ni ska få följa mig i varenda litet steg när den dagen väl kommer - lovar! 

Äsch, jag känner mig förhoppningsfull. Allt går åt rätt håll och jag är gladare än på länge. Jag är nöjd med mitt liv. Jag vet att framtiden är ljus. Skönt är väl det. Saker händer, saker sker. Jag måste fokusera på det som verkligen är viktigt. Mer än så kommer jag inte kunna göra. På återseende.