☾ Vardagligheter

Var sak har sin tid och tiden i sig även i den.

Utanför mitt fönster är det snö på snö. Hög på hög. Jag är trött på kylan, gillar den egentligen inte. Även fast det är roligt att titta ut på den, och tänka att man slipper gå ut. Så är det aldrig för min del. Jämt är jag ute. Utom när det spöregnar, för det gillar inte Abra. Hon vägrar alltid utanför porten. Mitt vaniljthé väntar på mig och innan jag sätter igång med mitt så tänker jag berätta om tiden. Den som går, och de som faller ur den. 

Jag tänker på klockorna. Vissa som slår av egen maskin, med hjälp av ett batteri. Vissa som man självmant måste skaka igång, de mekaniska. Det äldre maskineriet. Mycket finare att titta på. I mitt allra finaste vitrinskåp står min farmors klocka och tickar. Ibland har den betett sig mycket underligt, men funkar det gör den fortfarande. I år är det 9 år sedan hon föll av tiden, aldrig någonsin omodern. Försvann. Försvunnen. Hos mig finns hon alltid, och kommer när jag ber om det. Jag har alltid beundrat pratet från den äldre generationen. Jag blir ledsen när deras prat går ur tiden. Jag har sparat deras prat i en liten ask nära hjärtat. Vill aldrig glömma deras orduppbyggnad, tyngden i vissa stavelser. Dialekten. Vi pratar inte sådär längre. Nästan ingen av oss.

Igår fick jag reda på att min farfars brors klocka har stannat. Jag är glad att jag fick träffa honom innan. Kommer ihåg honom som liten, och nu även som vuxen. I livet fick de aldrig träffa varandra, de där bröderna. Jag hoppas att de ses nu. För jag har en egen längtan att när min klocka inte längre tickar få träffa min bror, som jag saknar varje dag. Sov gott, tills vi ses igen.. ♥♥♥