Mina vägar kommer aldrig att vara dina men vi kan väl ändå ses vid ett gemensamt promenadstråk ibland?
Idag har jag skrivit på ett ateljékontrakt där jag i alla fall kommer att kunna vara under en treårsperiod. Ingen kan vara gladare än jag just nu! Tack, tack, tack M för tipset! ♥ Ändå kan jag inte riktigt förstå att jag faktiskt har en plats nu. Som jag kan vara på. Som jag kan jobba i. Det känns så overkligt, jag kan liksom inte begripa det. I nästa vecka kommer jag att börja jobba. Komma igång. Jag har längtat och längtat. I sommar har jag gjort 0 konst, bara fått en massa ideér. Skrivit ned dem, såklart. Har flera minnesbilder i huvudet. Mina filmer ska bli verklighet.
Jag är i mina tankar kring att skapa en ateljégrupp där konstnärer sinsemellan kan mötas och prata konst. Visa vad man själv sysslar med och få input från andra. Såklart inte som lärare/elev utan som kollegor. En grupp som ska få tankar att snurra och ideér att smyga sig på. Pilla på andras nycklar litegrann, ge bort några. Ta andra i gengäld. Lämna tillbaka vissa. Vad säger ni? Jag vet att det skulle kunna bli jävligt roligt, faktiskt. Obligatorisk fika, när man ses såklart! Jag får tugga på den karamellen en stund till. Fast själv är jag sugen! Jag vill vara lite mer social än vad jag i vanliga fall är. Som jag sagt tidigare; jag trodde aldrig att jag skulle ha några barn. Jag tänkte mig själv i en väldigt spartansk stuga på landet med mat ibland men thé i massor. Bara jag tillsammans med några hundar, typ. Nu blev det ju inte så. Det kan vi konstatera i efterhand med kärlekar, obesvarad som besvarad. Så. Nu ska jag åt ett annat håll där jag inte kommer vara ensam förhoppningsvis. Säg bara till om du vill vara med, eller om du på något vis är intresserad. Jag vill öppna nya dörrar och inte bara gå omkring och smälla i mina vanliga! Om intresse finns skriv ett mejl till: barakaerleksbrev@hotmail.com så ses och hörs vi där. Jag gillar brevväxling!