Dagarna, en trebent papillon & arkivet.
Den här veckan är min sista praktikvecka. Jag kommer att sakna min nya "arbetsplats". Jag har trivts, alla är väldigt snälla och jag gillar mitt lilla kontor. Mina arbetsuppgifter har varit väldigt roliga (och lärorika!) Tänk att jag fick den här chansen. Jag är så glad att jag tog ett beslut när jag hittade den där roliga artikeln i Mitt i - att jag skulle kunna utbilda mig till arkivarie. Jag vet att jag inte kommer att ångra mig nu när jag vet hur det kan vara att springa runt i ett iskallt arkiv med en mysig tröja och lösa ett komplicerat pussel. För hur ska det lösas?
Obs: Random bild på ett okänt arkiv. Gillar bilden, rakt, redigt och snyggt!
Jag har sökt åtta jobb idag. Vi får se om jag går vidare eller om jag hittar några andra roliga jobb. Vad som helst kan säkert dyka upp, vem vet? Jag har inte kunnat vila ut en endaste liten stund den här helgen. Jag har minst sagt haft fullt upp och det har inte funnits tid till annat än att expandera. Det har på sätt och vis varit väldigt bra för mig att ha så pass mycket för mig under dessa veckor. Samtidigt som jag har saknat att bara ta det lugnt, sitta och meditera eller bara läsa en bok och inte göra något speciellt. Egentligen gillar jag inte att ständigt vara i rörelse (även om det nästan alltid blir så med mig). Jag behöver också de där välbehövliga pauserna som jag faktiskt saknar numera. Men, det har varit bra. Om jag hade varit bara hemma denna period, och läst den andra kursen med tung litteratur, hade jag inte klarat mig så bra. Jag hade bara tänkt på Abra, och inte kunnat koncentrera mig alls. Jag är så glad att jag inte varit hemma i detta nu, ett hem som inte är densamma längre. Inte utan Abra. Jag har istället fått komma ut, köra bil självständigt och vidga mina vyer. Jag hade ärligt talat inte kunnat ha det bättre.
Tyvärr så har det inte alltid varit positivt. Farkas har åkt på patella (som han förmodligen inte kommer att bli av med). Kanske är det så att han måste opereras, jag vet inte. Han hoppar på tre ben, och ibland så hoppar knät i rätt position och då går han nästan som vanligt. Jag är så orolig för honom, att det ska vara jätteallvarligt. Jag var med honom hos veterinären i fredags och de sa att det inte var akut. Bokade in en tid hos vår vanliga veterinär och den tiden är inte förrän i början på maj. Ja, ni förstår ju hur jag känner just nu. Känns inte bra, inte alls. Men snart så kommer jag att vara hemma tillsammans med honom och då ska jag rå om honom riktigt ordentligt. 💗 På så vis ser jag ändå fram emot att bara vara hemma och författa min sista C-uppsats. Bara för att få vara med min lilla prins. 💗