Tax med ryggont och andra besvär.
Jag vet inte hur jag ska få ihop mitt liv riktigt. Igår så åkte vi in med Abra till veterinären för att kolla hur det står till med henne. Inte bra, alls. Veterinären misstänkte diskbråck och förklarade att hon behöver 4 veckors vila. Återbesök efter 2 veckor, för att se om det blivit bättre. Om det inte blivit det är det operation som gäller, och bara hålla tummarna för att det inte blir värre. En hund kan förlora känseln i baktassarna vid diskbråck. Herregud och jösses om det skulle hända. Stackars, stackars Abra. Vidrigt!
Jag sitter här hemma nu och funderar hur i helskotta jag ska få ihop allting. Jag vill allra helst inte lämna Abra ur sikte en enda minut, eftersom hon mår som hon gör. Samtidigt så vet jag att hela livet inte kan stanna upp, även fast det ärligt talat känns som att det har gjort det. Min bästa vän är sjuk och mår inte bra, det är klart att jag vill hålla koll på henne. Hon har fått en bur som hon befinner sig i, om det inte är så att vi är ute mycket mycket korta promenader på 5, 10 minuter. Sedan är det bara att fint gå in igen. Tur att det finns hiss hos mig! Annars hade det varit oerhört bökigt. Hon får inte hoppa upp på sängen, eller överanstränga sig alls. Såklart. Om hon ska läka så är det klart att hon behöver vila så mycket som möjligt, och ta det lugnt. Men jag är rädd att det kommer bli värre. Vet att en hund som haft diskbråck lätt kan få det igen. Är så himla, himla rädd. Och jag har skuldkänslor.
Jag har låtit henne gå upp och ned för trappor. Jag har låtit henne gå upp och ned för sängen. Det är klart att jag har tänkt på hennes rygg, men jag har inte riktigt förstått att det kan vara så pass förödande som det blivit för henne. Jag har för det mesta inte använt sele, utan vanligt koppel och ibland rullkoppel. Fan, att jag inte varit försiktigare. Samtidigt som det såklart är svårt att ha en hund omstoppad i bomull. En hund är en hund är en hund. Men hela det här får mig ändå att få dåligt samvete. Jag vill inte att hon ska må dåligt. Jag ser ju hur ont hon har, när hon är ute och går. Dock såg det bättre ut imorse och igår kväll än vad det gjorde när vi precis kommit från veterinären. Hon promenerar lite snabbare, och hon ruskade även idag av sig regnet från gräset. Om hon hade extremt ont tänker jag att hon inte skulle lyckas med det, riktigt.
Jag ska göra allt för att få henne må bra igen. Inte låta henne frysa. Möjligtvis köpa en liten tröja till henne, så att hon håller sig varm. Hon har annars en jacka att ha på sig ute så att hon slipper bli kall om ryggen. Har läst att det inte är bra för hundar med ryggvärk. Fan, nä. Det är så tråkigt det här. Och jag kunde liksom inte låta bli att gråta titt som tätt under gårdagen. Det var vidrigt att se henne ha sådär ont när hon blev undersökt. Hon var rädd också, såklart. Vem är inte det på ett sådant där högt bord? Stackars, stackars Abra. Jag kommer göra allt för att hon ska bli återställd igen, och må så bra som möjligt.
Jag sitter här hemma nu och funderar hur i helskotta jag ska få ihop allting. Jag vill allra helst inte lämna Abra ur sikte en enda minut, eftersom hon mår som hon gör. Samtidigt så vet jag att hela livet inte kan stanna upp, även fast det ärligt talat känns som att det har gjort det. Min bästa vän är sjuk och mår inte bra, det är klart att jag vill hålla koll på henne. Hon har fått en bur som hon befinner sig i, om det inte är så att vi är ute mycket mycket korta promenader på 5, 10 minuter. Sedan är det bara att fint gå in igen. Tur att det finns hiss hos mig! Annars hade det varit oerhört bökigt. Hon får inte hoppa upp på sängen, eller överanstränga sig alls. Såklart. Om hon ska läka så är det klart att hon behöver vila så mycket som möjligt, och ta det lugnt. Men jag är rädd att det kommer bli värre. Vet att en hund som haft diskbråck lätt kan få det igen. Är så himla, himla rädd. Och jag har skuldkänslor.
Jag har låtit henne gå upp och ned för trappor. Jag har låtit henne gå upp och ned för sängen. Det är klart att jag har tänkt på hennes rygg, men jag har inte riktigt förstått att det kan vara så pass förödande som det blivit för henne. Jag har för det mesta inte använt sele, utan vanligt koppel och ibland rullkoppel. Fan, att jag inte varit försiktigare. Samtidigt som det såklart är svårt att ha en hund omstoppad i bomull. En hund är en hund är en hund. Men hela det här får mig ändå att få dåligt samvete. Jag vill inte att hon ska må dåligt. Jag ser ju hur ont hon har, när hon är ute och går. Dock såg det bättre ut imorse och igår kväll än vad det gjorde när vi precis kommit från veterinären. Hon promenerar lite snabbare, och hon ruskade även idag av sig regnet från gräset. Om hon hade extremt ont tänker jag att hon inte skulle lyckas med det, riktigt.
Jag ska göra allt för att få henne må bra igen. Inte låta henne frysa. Möjligtvis köpa en liten tröja till henne, så att hon håller sig varm. Hon har annars en jacka att ha på sig ute så att hon slipper bli kall om ryggen. Har läst att det inte är bra för hundar med ryggvärk. Fan, nä. Det är så tråkigt det här. Och jag kunde liksom inte låta bli att gråta titt som tätt under gårdagen. Det var vidrigt att se henne ha sådär ont när hon blev undersökt. Hon var rädd också, såklart. Vem är inte det på ett sådant där högt bord? Stackars, stackars Abra. Jag kommer göra allt för att hon ska bli återställd igen, och må så bra som möjligt.