- Två sotare och en kikare kikandes på en solförmörkelse -

För att i starten säga: Bilden är lånad från Stockholmskällan. Varför just en lånad bild på sotare? kanske ni undrar då. Jo, för att jag alltid har gillat sotare. Som liten var jag lite rädd för dem, hade stor respekt. Just för att farmor alltid sa att sotar'n kommer och tar en om man inte är snäll. Så snäll var jag alltid. De är skitiga, jobbar med händerna och är alltid högt uppe i luften och grejar. Något som jag aldrig är. Uppe i luften alltså. Skitig blir jag väl knappast, men full av tygskräp. Och jobbar med händerna gör jag i allra högsta grad. Nästan hela tiden. Jag beundrar dem, på nåt sjukt vis. Nog om mitt jobb och sotare som jag håller så kär. 

Jag är någon annanstans och väntar i ett hörn, på något nytt. Något annat. Just därför är jag inte här och skriver så mycket som jag skulle vilja. För om jag hade tiden skulle jag skriva jämt. Om precis allt, i detaljnivå med stort mellanrum. Man kan göra allt i livet - men inte samtidigt. Det är ett motto som jag går efter numera. Så att jag inte ska stressa ihjäl mig. 

Ikväll blir veckan till helg och ingen, ingen njuter som jag. Abra ska få promenader, jag ska tänka på annat och riktigt lufta min hjärna. Läsa böcker, Elle och dricka vin och thé. Jag ska njuta den här helgen och ta igen mig efter allt som hänt och inte hänt. 

Upp