En reflektion, inget avslut.
Jag startade den här bloggen i januari 2016. Jag var tjugofyra år, hade en treåring och livet var lite upp och ned. Jag skulle skilja mig från min man som jag fått mitt formidabla efternamn ifrån. Jag är och förblir en Gripenhjärta fram till min död, gift som ogift. Och ogift har jag faktiskt förblivit sedan dagen jag skiljde mig. 2016 stod jag mitt i ett flyttkaos med saker upp till knäna och kartonger som jag inte visste var jag skulle lägga. Funderingar och tankar som käkade på mig, inifrån och ut. Med ett försiktigt hjärta som var lite rädd för livet men så fullt med nyfikenhet. För vad skulle kunna hända nu? Vem skulle jag vara utan min falska trygghet? Hur blir det nu med den där pyttelilla lägenheten med den ännu mindre balkongen? Pirr, pirr och jävlar vad rädd jag var. Men en känsla hade jag med mig, att allt kommer bli bra.
Och visst, absolut. Visst hände det grejer och visst blev det bättre stundtals. Men däremellan letade jag efter min brorsa i en Volvo som körde lite för fort. Varje gång jag såg en jättelång kille hoppades jag att det var Johan. Att han kanske, kanske hade hyrt in en statist som var svindyr men att det var det värt för han lurade oss så jävla hårt. Han stängde sin dörr, 21 år gammal. Livet hände honom under en relativt kort tid, men jag hade så gärna velat att han hade blivit drabbad lite, lite till. Blivit asjättekär, kanske skaffat en unge eller två. Varför inte tre? Hittat ett jobb som han kunde längta till, och funderat lite på ibland innan läggdags. Att han fått skratta lite, lite till. Känna ett sådant där hejdlöst skratt som når hela kroppen, inifrån och ut. Som man bara inte kan hejda, för det är fan en tsunami att vara människa ibland. Han kommer alltid att vara 21. Jag kommer att bli äldre och äldre. Och jag är fine med det för jag vet precis vad han kommer säga när vi ses igen; "Vad ful du är!"
I snart tio år har jag drivit den här bloggen och ni har funnits med mig. Kända, som okända. Men jag känner att jag tappat bort min röst på vägen, den direkta. Den full med humor och glädje. Ironin och jävligheten. Lite för mycket fasadmåleri har det blivit för min del. Inte alltid, men mer och mer. Och det gör mig ledsen när jag tänker på det. Jag är ju ingen fasadmålare. Inte egentligen. Det har faktiskt bara varit en timtjänst. För jag är ju allt det där, alla nyanser. Precis som alla andra som också vågar drömma och inte bo in sig i ramen alltför mycket. Och det ska inte dämpas. För mitt i en sorg skrattar man. Mitt i allt det som gör ont. Det är sedan gammalt. Kanske har det med åldern att göra. Att det som tidigare för mig som tjugofyraåring inte alls kändes avklätt kanske gör det idag. Men ärligt talat, nej. Jag är ju känd för att vara filterlös. Jag är en bok, och mig kan du läsa.
Jag vill att du ska läsa mig. Tro nu inte att jag kommer att sluta blogga. Tvärtom; jag vill blogga mer om livet och det som känns. Det här är en påminnelse till mig själv att inte bli tråkig och ruttna. För vem fan vill bliva stor? Gammal är jag ju redan, det kan jag inte göra så mycket åt. Men stor, och tråkig? Nope. Ju äldre jag blir desto mer bekväm känner jag mig i denna märkliga hudkostym, haha. För fy vad jobbigt det var att se skitung ut, men känna sig som tusentals år och redo för begravning. Hällvete!
Det har varit så tufft med en liten Trisse som föddes så sjuk. Men nu mår han rätt bra, även om han fortfarande har sin sjukdom som är ett med honom. Det är dags att leva. Och inte bara lite. Mycket! Jag vill inte glömma bort den där bestämda, rädda, nyfikna tjugofyraåringen som var jag för nio år sedan. Som startade Fröken Träd med en idé om att här inne är min kreativitet i fokus tillsammans med er som läser. Full av glimtar och glitter och lite, lite jävlar anamma. Vi ses älsklingar! ♥