Suturborttagning, blingiga skor & lite jävlar anamma.

Idag var det äntligen dags att ta bort bandaget och foppatofflan från fulcentrum. Som jag längtat. Som jag väntat. På detta historiska ögonblick. Dagen då jag officiellt kan gå på foten som en människa. Dagen då jag kommer att vara lite mer mig själv. Som vanligt, bara lite haltare.


Jag bestämde mig för att lämna tillbaka kryckorna av bara farten. Jag vill inte se dem skräpa i ett hörn. Här ska inga kryckor behövas på väldigt länge! Inte om jag får bestämma.

Hej likadana skor på varje fot! Det var ett tag sedan sist asymmetrin var en del av vardagen. Jag gillar vad jag ser. Foppatofflan la jag i min favorit Bowie- tygkasse från London. Glädjetårar inombords. Äntligen! Sidan på foten är så rak och fin. Man kan inte se att det en gång var en skräddarknuta där som orsakade smärta dag ut och dag in.

Det var dock ingen höjdare att plocka stygnen denna gång. Vad obehagligt och ovant det kändes! Den delen av mig har liksom inte blivit rörd på ett tag. Det ömmar och spränger. Inte så konstigt egentligen. Ändå; åh så fin jag känner mig! Som någon helt annan, ändå samma. Jag känner att det har hänt något med mig efter dessa operationer. Jag är inte rädd för något längre. Lite samma känsla som jag fick när Johan försvann. Nu jäklar.. livet och alla nya skor här kommer jag! (Det väntar två stycken jordgubbsbakelser i kylen.) Här ska firas! 

✕ Operation | #brommaortopedklinik, #fotoperation, #skräddarknuta | | Kommentera |

Adjö då bandage & stygn! | 8 maj - 1 juni 2018

Imorgon äntligen händer det! Mina stygn kommer att plockas bort och bandaget är ett minne blott. Numera är det mestadels i vägen. Jag går helt okej numera. Lite träning och sedan är jag som ny. Som jag längtar till imorgon. Jag vill att klockan ska vara 09.00 nu! Mitt bandagelösa liv ska firas rejält. Idag tog jag mig lite för mycket vin. Imorgon tänker jag äta något extra gott tillsammans med min sambo. 

Det har varit ett sjå, dessa två operationer. Förhoppningsvis kommer det att vara helt värt det. Jag får återkomma med uppdatering om ett halvår eller så. När svullnaden har gått ned på båda fötterna. Om jag inte minns helt fel kan det ta ganska lång tid innan fötterna kommer ned i sin vanliga storlek igen. På bara två, tre dagar så har jag börjat kunna gå helt okej. Inga längre stäckor än så länge för det orkar inte det resterande av benet med. Men jädrans! Snart är jag färdig för denna gång! Jag njuter av att tänka att imorgon har jag inte detta varma bandage på mig. Jag kommer att kunna ha båda mina sandaler på varje fot, och inte bara på den ena. Jag ska ta med mig den andra sandalen i en kasse imorgon. Säga adjö till foppatofflan som värmen på rejält den med.. tänk! Imorgon är jag en fri kvinna UTAN denna förskräckligt fula toffla. Som såklart gjort sitt jobb hur fint som helst.

Jag genomgick min första operation den 8 maj och imorgon (1 juni) tar jag stygnen från den senaste operationen. Vilka veckor! Detta det ska då jävlarns firas så det står härliga till. Lilltån är med. Fast det känns som att den ibland är ditklistrad. Haha. Jag är så glad, så glad så! Och sedan mina vänner; kommer ni att få se på andra inlägg. Som inte bara handlar om mina halvdana fötter. 

✕ Operation | #brommaortopedklinik, #fotoperation, #skräddarknuta | | Kommentera |

Skräddarknutan som försvann | 3 dagar senare.

Idag är det tre dagar sedan jag opererade bort min skräddarknuta. Allt gick bra, men jag var inte det minsta förberedd. När jag opererade min lilltå så förstod jag inte på långa vägar att det var en mild operation. Det är "bara" lilltån som fixats till. I fredags var ingreppet något mer komplicerat. Allt gick bra, som sagt. Bedövningen satt in som den skulle. Men när jag väl ligger där så börjar jag känna av vad läkaren gör. Så jag förklarar att nu börjar det kännas. Antagligen fick jag bedövningen påfylld. Ingenting som jag kände av. Den här operationen hördes mer. Det liksom sågades, slipades. Det där hamrandet.. Det var ett vidrigt ljud. Ingenting hade fått mig att inte höra det där. Ingen radio i hela världen hade fått min hjärna på andra tankar. Tankar på fina sommarskor och läkta fötter i sanden. På min dotter som leker vid sin pool i hennes favoritbikini, tillsammans med alla sina ankor. Det enda jag hörde var det där förbannade hamrandet, samtidigt som min fot följde med i rytmen. Usch.


I vanliga fall är jag bedrövligt duktig på att koppla bort mig från min egen kropp. Stå på andra sidan. Förstår ni vad jag menar? Men när jag hörde det där hamrande ljudet och när jag började känna av vad läkaren gjorde; då kunde jag inte koppla bort. Det var det där ljudet som låste fast mig vid rummet. 


Mina tår är rejält svullna. Det liksom brusar i dem. När jag kom hem i fredags så var jag helt färdig. Snabbt slängde jag mig på soffan. Jag hörde det där hamrandet och kunde inte låta bli att gråta. Mina spänningar släppte. Jag bara var i att det var otäckt att ligga där och känna. Höra. Jag var ledsen. Tårarna rann. Ljudet knäckte mig, haha.. Jag kände mig där och då som världens klenaste individ. Som inte kunde hålla igen för en sådan liten sak i sammanhanget. När jag fick mat i mig kändes det genast lite bättre. Innan bedövningen började släppa. 

Bedövningen höll i sig ett tag. När den började släppa gjorde det överraskande ont. Inte trodde jag att det skulle göra så ont heller. Lilltån kändes helt okej samma dag, så varför skulle inte högerfoten göra det (?) Tji fick jag. Så jag bestämde mig för att ta till de starkare tabletterna. De hjälpte inte nämnvärt, mer än att jag blev snurrig och tillslut illamående. Igår slutade jag att ta dem. Vågade inte längre. Kände att jag endast blev dåsig och att smärtan inte försvann. Så idag har jag bara ätit alvedon och ipren. Jag lämnar de starkare tabletterna på hyllan. Oxynormen får ligga. Jag vill inte vara i den där dimman. Det är obehagligt. Ni som känner mig vet vilken tablettmotståndare jag är. Så yes, det ska mycket till innan jag knaprar tabletter. Då gör det ont, helt enkelt. Idag, tre dagar senare kan jag gå på toaletten nästan som vanligt. Jag kan ta ned foten (stödja på den väldigt korta stunder) och det gör inte alls ont i den exakt hela tiden. Jag är så himla nöjd! Om ni behöver gå till en ortoped i framtiden, tveka inte att gå till Bromma ortopedklinik. Jag har haft en underbar läkare på alla sätt och vis! Han fick mig att skratta och det är det finaste man kan göra i operationssammanhang. Humor är viktigt!

Annars så har jag varit på äventyr idag. Jag tog en Uber till och från vårdcentralen och tog stygnen på lilltån. Idag är det 13 dagar sedan jag gjorde min operation. Idag ser allt fint ut. Nu ska lilltån lufta. Den är kortare, tjockare och än så länge kan jag inte röra på den som jag kunde tidigare. Som tur är har jag börjat gilla den igen! Nu tillhör den mig. Jag vet hur jag ska ta hand om den på bästa sätt. Fina skor ska den få i sommar. Mina fötter ska skämmas bort å det grövsta. Så det så.

Upp