En våffla i sänder | Kalla måndag.

Till alla er som inte vet: Har fått ett våffeljärn helt oväntat! (Uttalas våfflejärn!) Så himla glad. Så himla gott. Vilken överraskning! Vad kommer jag att endast leva på i framtiden? Svaret är inte svårt. Våfflor. Med alla möjliga tillbehör. 

Inte bara jag som gillar´t. Finns en till! Om det är någon som undrar var tallrikarna kommer ifrån så är det en gammal servis från Rörstrand som heter Grön Anna. HÄR finns mer infrormation om servisen för den som gillar porslin.

Dagarna går. April bara försvinner. Den tjugotredje? Idag? Öh. Mm. Okej. Ökad acceptans. Jag kan inte förstå att min tid (även eran) springer snabbare än annars. Eller är det bara jag som tycker att tiden gått ovanligt fort? Helt klart är det skönt. Vissa dagar. Ändå, det finns något i mig som funderar var allting tar vägen. Tiden, alltså. Den som går ifrån oss alla. Tur att det dokumenteras. Vill så gärna komma ihåg för att komma ikapp. Här utanför är det kallt, regningt. Himlen är grå, Mälaren likaså. På min spis puttrade alldeles nyligen potatis som jag nyss satte in i ugnen. Det luktar najs. Egentligen behövde jag inte laga mat ikväll. Fast jag kände för det. För jag gillar att laga mat. Vilken insikt (!) Jag. Gillar. Det! Min måndag kommer att vara fortsatt lugn. Med tända ljus på bordet. 

✕ Vardagligheter | #grönanna, #hemmahos, #middag, #våfflor | | Kommentera |

Konstnärinnan är konstvärldens lilla helvete.

Ni som känner mig vet att jag har tre års förberedande konststudier i ryggen. Som gör mig mycket stolt. Som per automatik inte leder någonstans. Och det vet vi ju alla mer eller mindre. Jag har gjort bra grejer. Jag har fått människor att ta sig en rejäl funderare. Jag har sysslat med daglig performance just för att se människors reaktioner. Jag gillar att provocera. Jag vill inget hellre än att utvecklas ännu mer på detta område. Men jag börjar också bli tveksam till hela branchen. Samtidigt som det känns som att jag inte kan något annat. Jag har liksom fastnat. Eller är det mitt självförtroende som är helt åt helvete? Kan å ena sidan vara bägge delarna. Ingenting utesluter den andra mot den ena. 

Jag vill skapa, jag vill skriva. Illustrera, göra film. Vara stans allt-i-allo. Men jag ska i ärlighetens namn säga att jag fick en törn av den där intervjun på Valand. Jag fick världens sämsa bild av konsthögskolor, och det hela gjorde mig så osugen på att börja en att jag helt och hållet började fundera i andra banor. På att byta yrke. Be konstvärlden fara åt helvete. För det här var då fan det skitnödigaste av det bajsnödigaste. Och bajsnödig, nä. Det är jag då rakt inte. Jag kan bli vad jag vill. Ja, ni vet. En kris i skogen helt själv, utlämnad till ett jävla ingenting. Jag är besviken. Mina förväntningar var skyhöga. Och så mötte jag fem, sex rövhattar.. med ETT ENDA barns kompetens. Inskränktheten fick sig helt plötsligt en ny innebörd.

Besvikelsen har liksom käkat på mig sedan maj förra året. Nu är det ganska snart ett år sedan jag åkte ned till Göteborg med hjärtat utanför kroppen. Något har jag i alla fall lärt mig; mitt värde & att alltid ha hjärtat i tryggt förvar. Fan, så besviken jag blev. Jag har inte skrivit om det tidigare. För jag har känt att det varit onödigt att ta upp det. Faktiskt för privat. För vad ska tros om mig nu? Men ärligt. Jag skiter i nuläget om vad som tros och inte. Jag vill vara ärlig. Självklart har jag gått vidare i viss mån, det är inte så att jag tänker på den där satans intervjun varje dag. Jag kommer såklart att tänka på den när jag funderar kring framtiden. Var det verkligen en skitdålig intervju som skulle stoppa mig från det jag verkligen vill? Självklart inte. Ändå vill jag skriva av mig om det, ett år senare. Jag har som sagt varit tyst om den, har inte velat prata om den där erfarenheten. Och särskilt inte i textform. Och aldrig i livet på en blogg! För det är oseriöst (?) Här är min plattform där jag når ut till omvärlden. Här får jag vara exakt hur jag vill. Så nu skriver jag av mig. Rätt och slätt. Inga omvägar. Är trött på dem och där vill jag inte ta mina hundpromenader.

Men oj vad jag svär. Just i det här inlägget kommer jag inte att be om ursäkt. Inte alls. 

✕ Konstnärsliv | #konstnärsskap, #konstvärlden, #tvivelochingavisor | | Kommentera |

Avokados, förlegade projekt & en gammal egyptier.

Imorse när jag vaknade hade jag en klar idé i huvudet om vad jag skulle hitta på. Men nä, så blev det inte alls. Jag började med en ordentlig frukost. Med avokado. En hel helt ensam käkade jag upp. Så gott! Och nyttigt.


Med en mjölk med kaffe. Extra allt. Alltid!

Och det förlegade projektet som legat ett tag tog mig hela väfen till Egypten! Tidigare var den guldig hela vägen runt. Inte alls så snyggt som här. Jag klippte jag ut min mycket gamla kompis och satte henne mot en svart bakgrund istället. Jag känner mig nöjd med mitt infall. Den stod vid nattygsbordet och bara.. var ofärdig. I flera år. Och nu; äntligen! Jag har också påbörjat ett helt annat projekt som varit stående ett tag. Återkommer!

Upp