Helvetesfredagen och knapphysteri.
Hallå i löken! Här har det hänt grejer må ni tro, och framöver händer det saker också. Förhoppningsvis till det bättre (även om jag har mina känningar). Den 1 april börjar jag jobba, och M kommer att vara hemma med Trisse fram till augusti. Han har till och med fått en förskoleplats (!) så det känns lite speciellt minst sagt. Oroar mig redan för allt som kan gå snett där. Skriver inte alla mina farhågor här för ja, vill inte locka alla farhågor till oss. Vi har redan haft det kaos. I fredags var nog den allra värsta dagen på väldigt länge. Fredagsmorgonen kantades av fullkomlig kaos. Han har ju en PEG i magen (som vi kallar för knapp). När jag skulle ta ut honom från spjälsängen så såg jag att knappen hade åkt ut. Och ja, det har den gjort rätt ofta numera så efter x antal gånger blir man ju avtrubbad. Nu såg jag däremot att hålet såg lite tajt ut och jag kände direkt att jag fick svårt att andas.
Trisse var glad precis som vanligt och misstänkte inte att något var galet. Han ville ju bara upp och busa! Jag ordnade fram en ny knapp och förberedde mig på att fixa. Testade och testade, Trisse vred sig och vred sig och skrek. Ville inte bli fasthållen såklart. Inte helt enkelt det heller, med tanke på att jag var helt själv hemma as usual när sådant här händer. För inte fan är det skönt när någon försöker sätta in en knapp där det inte går...
Kände mer och mer panik över att det bara inte går. Hans knapp är ju hans livboj. Utan den; inget bra sätt att snabbt få i honom socker såvida han inte vill dricka saft. Men det är ju inte alltid han vill det. Panik, panik. Det var en helt hemsk situation och jag bara kände hur allt flimrade framför ögonen på mig. Ringde Barngastros akutnummer och snabbt ringde en sköterska mig via facetime. Hon vägledde mig, men icke. Testade till och med att olja in ordentligt med olivolja och "skruva ner" knappen men inte heller det gick. Han skrek och skrek, det gjorde fysiskt ont på honom och psykiskt ont i mig. Så dubbla känslor. Vill få in knappen, men vill inte göra illa honom på bekostnad av alla måsten. Skrek i luren av fullständig panik. Kommer bara ihåg att jag sa att jag på allvar vill dö och att jag hatar detta livet just nu. Herrejävlar alltså, var helt borta där ett tag.
Hon säger till mig att detta går att ordna, bara vi tar oss in till akuten där personal kommer att möta upp oss. Förbereder oss för att åka iväg. Kommer på mig själv med att göra helt onödiga saker, som att torka diskbänken mitt i allt kaos. Chockad som fan, helt enkelt. Försöker att intala mig själv att det bara är att sätta sig i bilen och åka, vi måste in snabbt. Så snabbt jag nu kan med en 1,5 åring i bilen. Tillslut, ganska snabbt, tar vi oss iväg och vidare. Kör bil så långsamt och snabbt jag bara kan på ett säkert vis. Väl framme på akuten så har akutpersonalen inte blivit informerade om att vi ska komma, verkar som att det fallit mellan stolarna. Försöker att andas så lugnt jag bara kan, men personalen ser ju att jag är delvis väck stundals. När vi väl fått ett rum så går allting ganska snabbt. Två kirurger och en läkare kommer tillslut och ska testa att sätta knappen. M är på plats, så jag kan gå ut i rummet när de försöker och försöker. Sätter mig på en stol precis utanför och hör honom skrika. Det gör ju ont, är otäckt. Känner mig totalt maktlös, känns helt hemskt. Vill gå in och bara be dom sluta, det känns inte bra det här. Men vet samtidigt att han måste ha knappen just nu. Det finns inga valmöjligheter där, hans lilla livlina när ingenting annat funkar. Tillslut går knappen in, och läkaren går ut och hämtar mig. Trisse gråter och gråter. Håller honom i min famn, hans huvud på min axel. Vaggar, vaggar för att trösta. Han suckar och lugnar ner sig. Gråter själv, av lättnad men också av all panik som satt sig i min kropp. Hinner inte processa allt som händer. Gråter som en galning i bilen på vägen hem. Han somnar där bak. Sedan sätter sig paniken i kroppen, ångest och ångest. Nu några dagar senare känns det okej, men jag är fortfarande skärrad. Livrädd att det ska hända igen. Rädd varje morgon att jag ska hitta knappen i sängen och inte där den ska vara. Kanske svårt att förstå alla dessa känslor, men rädslan i mig bor där jämt. Att något ska gå snett, att han ska dö ifrån mig. Att hemskheter kan hända. Vi är ju alla döende (tur är väl det egentligen) men i hans fall är det ju en realitet. Får han inte hjälp när han behöver det kan det vara adjöss alldeles för tidigt. Den känslan är fruktansvärd. Ofta skjuter jag den ifrån mig så snart jag bara kan när den dyker upp, men ibland tillåter jag mig att tänka tanken fullt ut vilket ju blir nattsvart. Och på tal om nattsvart. ↓
I lördags for vi till Kent. Det var magiskt som 2016! 9 år sedan sist har gått och på sätt och vis känns det som igår. Ändå känns det som att jag var en annan då. Inte sorgfri, inte ångestfri. Men en annan med mindre erfarenhet, med lite färre osynliga ärr även fast ärren redan då var som täta linjer över hela min kropp. Den här föräldraledigheten har varit fantastisk, men den har också varit kantad av väldigt mycket stress emellanåt. Och det sätter sig som osynliga spår på kroppen. Jag hoppas verkligen att detta var det jobbigaste och att framöver blir mycket lugnare. ♥
För den 1 april börjar jag jobba. Känns ganska jobbigt i mig att lämna honom, samtidigt som det kanske är delvis bra eftersom jag får en paus från allt plingande och plongande. Att jag ständigt måste hålla koll. Få vila lite i "skitsaker" som är världsliga, och inte på liv och död. För mitt jobb handlar inte om liv och död. Samtidigt är jag rädd att jag tagit så pass mycket skada av all stress att jag blir alltför disträ, alltför avtrubbad. Alltför sårbar för stress. Allt som tappas i mig när jag känner mig stressad. Siffrorna försvinner först, sedan allting annat. Ändå klarade jag av att köra bil fast jag hade en panikattack. Det är ju ändå lite... jävligt bra gjort av mig. Jag hade gjort precis vad som helst för att Trisse skulle bli frisk, precis vad som helst kosta vad det kosta ville. Tänk om jag hade fått stå ut med allt som han stått ut med istället. All smärta han har haft. Så liten, men så fantastiskt stark. ♥
Han är den modigaste, underbaraste och finaste lilla pojke jag känner. ♥ Tillslut gick allting bra tack vare den fantastiska sjukvården som vi har. Vi hade inte haft Trisse om inte den hade funnits. ♥ Så tacksam! Men så sliten inuti.