Inte en dag.
Idag har det gått tre veckor sedan som min bästa vän fick somna in. Känner mig fortfarande lika tom inombords, och hela min värld känns annorlunda. För några nätter sedan drömde jag att jag hade precis allt vad man kan önska sig av ett liv; (världens lyxigaste boende, bland annat + väldigt mycket pengar) men jag var ändå inte glad för Abra fanns inte i min dröm. Hon hade stängt sin lilla väldigt stora port. Ett valv? Min bästa vän, min ständiga oro och min följeslagare i regn såsom solsken. Fy. Det känns, sitter och gråter nu när jag sitter och skriver det här. Att det skulle kännas såhär, jag hade ingen aning. Kunde inte förbereda mig för det här, inte alls. Även om jag grät och grät i förväg, försökte att sätta mig in i det här tomrummet. I min dröm figurerade till och med två taxar; båda lika fläckiga som Abra. Den ena brun, den andra svart. Men dessa var ju några andra, inte Abra. Ni förstår besvikelsen. 💔
Men det är bra att bara släppa ut sorgen. Låta den vara som den är. Inte kapsla in den och stänga in den i någon liten vrå där inne. Bilden är tagen andra gången jag träffade Abra. Då var hon runt 6 veckor gammal. Bara några veckor innan jag skulle hämta hem henne. Jag känner mig fasiken som en halv människa. Var inte beredd på att känna såhär starkt. Jag vet att det var det allra bästa för henne, allt annat hade varit otänkbart och inte rätt. Ändå är det så svårt.