En kanelbulleunge och en längtan så stor men aldrig någonsin omöjlig.


Gott, men lite blåskyligt kanske? 

Bjuder på två bilder från i somras som jag glömt bort att jag ens tagit. Haha. Det är så typiskt när jag har en fin kamera som tar fantastiska bilder, att jag sedan glömmer bort de där bilderna. Det är kargt på Gotland och jag älskar den vita kalken som färgar av sig på allt och särskilt på det som är svart. Det är en magisk plats som jag aldrig skulle lämna om jag fick välja. Jag älskar vattnet som hörs nästan vart man än är. Jag älskar naturen, alla korta träd som inte växer sig högre. Jag njuter när jag är i Visby och strosar runt. Så vackert. Så orört på något vis. Det bara är som det är. 

Här sitter jag och längtar tillbaks till (faktiskt) min plats i Sverige. Är helt övertygad om att jag har levt ett tidigare liv där som var enkelt och spartanskt och jag var glad, tillfreds samt nöjd. En av mina största drömmar är att vi en gång flyttar dit definitivt och stannar där för att aldrig flytta mer. Där ska vi bo i ett gammalt hus med en knarrig trappa som låter på nätterna. Där ska vi ha en gammal vedspis som vi ibland måste svärta och bli svarta om fingrarna. Vi kommer att baka vårt eget bröd i en sådan där speciell ugn som man har på pizzerior och ibland kommer vi att bjuda på finfin pizza till våra gäster. På gården ska vi ha ett litet hus där ni kan få komma och bo när det passar oss och tiderna går ihop. Jag ska vara i skogen hela tiden och ta långa promenader. Tillslut kommer jag att hitta och inte oroa mig för att bli vilse. Vi kommer att ha hundar. Gud vad många hundar vi kommer ha. Åtminstone minst två stycken samtidigt (som för mig är synonymt med många). Kanske kommer jag att starta en småskalig kennel. Vi får se hur stor min längtan är då. Jag ser ett rikt liv i ett kargt klimat där blåsten susar kring mitt utsläppta skitlånga hår. En dag vill jag att vi hittar hem.    
 
✕ Fotografi, ✕ Föräldraskap, ✕ Vardagligheter | |
Upp