Covid-19, inomhusvistelse & bortskämda svenskar.

För en liten stund sedan sken solen. Det gör den inte längre. Utanför är det tomt, och rättså tyst. Jag tittar ut från mitt köksfönster emellanåt. Ibland ser jag någon skymta förbi. Annars är det tomt på folk längst promenadstråket alldeles strax här nedanför. Vad var det som hände, egentligen? Vad fort viruset spred sig. Ska vi vara så livrädda som medierna vill få oss till? Jag vet inte. Ärligt talat; jag vet inte. Det enda jag vet är att jag för säkerhets skull kommer att hålla mig inomhus tills vi förstår mer, och nya beslut kommer att tas. Några promenader i närområdet räcker gott och väl för mig, och taxen klagar inte nämnvärt. Jag är ju hemma med henne, tillsammans som värsta sällskapet; vad mer kan en liten taxdam begära?

Igår skulle jag möta upp min allra käraste vän Molnrum vid Centralen. På vårt vanliga ställe där vi alltid ses, när vi bestämt träff. En liten bit ifrån Spottkoppen, säga hej och sedan strosa runt på jakt. Denna gång med sikte på nya kristaller. Kvällen innan fick jag ett meddelande att "det kanske är bäst att vi inte ses inne i stan". Hela dagen hade jag gått runt och känt mig lite olustig. Magkänslan sa inte direkt till mig att sätta mig på ett tåg med potentiellt sjuka. Just för att viruset sprider sig så snabbt och nu verkar det inte längre finnas någon hejd på eländet. Så vi bestämde oss för att spendera tiden tillsammans med varandra genom telefonen istället. Det fungerade lika bra! Nästan fyra timmar senare hade vi avhandlat allt vi inte sagt sedan sist. Ja, jag till och med ringde upp min pappa för att se hur han hade det. Ingen fara skedd! 

För någon vecka sedan kändes det inte det minsta konstigt att ta sig runt på stan utan handskar. Nu känns det omöjligt att ens stå särskilt nära en okänd. För om denne hostar, nyser? För att inte tala om gymmet. Eller tunnelbanan. Promenera runt i ett köpcentrum nu. Hjälp, aldrig. Nej och åter nej! Ta inte i mig, känd som okänd! Så här sitter jag, ensam och allena med mina skrivuppgifter att slutföra. Inga onödiga risker vill jag ta om jag kan undvika det längsta möjliga. Väntar en samhällskollaps? Detta liknar en zombieapokalyps med inga ute. "Det är halvtomt på tunnelbanan" löd ett av mina senaste sms. Detta var runt 07.30 på morgonen. Mitt i den sedvanliga morgonrusningen, nu utan stress och trängsel. I Stockholm är vi många, och det är något vi är vana vid. Ett någotsånär levande uteliv med museer, bio och mat. Vad ska jag och min sambo göra nu i helgen? Som de bortskämda människorna vi är, är vi vana vid utelyx. Kanske lite kvalitetstid på tu man hand inomhus har att erbjuda mer än i min idévärld? Det återstår att se, vi får testa! De hederligt, odödliga sällskapsspelen väntar.

✕ Krönikor | #coronavirus, #covid-19, #frökenträd, #krönika | |
Upp