Vardagen är snart tillbaka.

Det känns nästan lite overkligt att en hel sommar har gått. Ytterligare en till. Tiden. Jag vet inte. Jag tycker fortfarande att tiden aldrig står still. En dag är nästan om en halv dag. Varför går det så enormt fort? Tjejen som sitter på sin "studsboll" ↑ är 7 år gammal. Bara det är overkligt. Hon är verkligen stor nu. Börjar ettan i höst. Ettan? Det kändes som att det var evigheter dit. Det visade sig att det inte var så. Evigheten var inte evig. Om 7 år från och med nu kommer hon att vara 14 år (!) jag menar, hur är det möjligt? Hur kommer hon att se ut då, hur kommer hon att vara? Vilka vänner kommer hon att vilja vara mer med än med mig? Det är overkligt. När hon är i min ålder då jag fick henne (21 år) så kommer jag att vara bara 40. Svindlande. Glädjen i att få barn så pass ung. Jag kommer liksom aldrig att vara direkt asgammal för henne. Tiden står aldrig stilla.   

Rätt ofta kan jag tycka att det där om att man ska ta tillvara på tiden är lite.. onödigt? Hur ska man kunna ta tillvara på tiden som springer iväg ifrån en? Missförstå mig inte, jag vill att tiden ska gå. Jag gillar det. Det är skönt, det är bra. Det är allt som jag någonsin velat. Men jag hinner inte med det enkla i det lilla. Eftersom tiden är som sand, eftersom minnet är förgängligt. Minns så lite, minns allt. Ettan betyder förmodligen mer läxor. Nu kommer skolan igång på allvar. Den riktiga skolan tar vid. Hon är stor nu. Kommer hon att vilja vara med och laga mat snart? Börja fixa lite i köket på egen hand. Stora, stora unge. Förvirrade, förvirrade mamma.  

✕ Föräldraskap, ✕ Vardagligheter | |
Upp