Höstens rusk, det är mörkt och jag vill ha en ljusterapilampa.

Det är dimmigt utanför mitt fönster och imorse riktigt drog jag mig för att gå upp och göra mina morgonsysslor. "Ska jag tända?" frågade min sambo om lampan i sovrummet. Fan, tänkte jag då. Kanske ska jag ta och fixa en sådan där ljusterapilampa som får upp mig om mornarna? Jag vill gå upp. Jag måste gå upp, såklart. Gurkan har skolan och jag har studier. Men det är så tungt just nu! Om bara snön skulle komma snart.. (det trodde jag aldrig att jag skulle säga.) Om den bara kom skulle allt bli lite ljusare, det skulle bli lite lättare. Det är så mörkt. Det är samma, samma hela tiden.

Min mage kurrar och jag ska strax ta och steka mig lite sparris. Samma sak. Varje dag. I princip. Ibland tar jag mig lite bröd, för att få till den där extra känslan. Kanske är idag den dagen det är dags - det är ändå fredag och. Ja. Jag ska käka bröd idag också. Vad upplyftande! 

Jag vet inte vad det är med mig. Just nu känner jag mig nedstämd, ja faktiskt ledsen. Det hela började för några dagar sedan och det har inte släppt greppet om mig. En känsla av meningslöshet, tomhet.. ett stort frågetecken (?) virrar omkring ovanför mitt huvud. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske är det inte ens nödvändigt. Det bara är något existentiellt som tar sitt grepp om min hals och vägrar släppa tillfälligt. Inte för att jag direkt är känd för att vara en muntergök, men något är det som tar sig uttryck. 

1
Helena

Det är jävla november som lägget sitt täcke över själen. Det är tungt och mörkt och gör ont i magen.
Vi motverkar med.....håll i dej av banaliteter. Vi sättet upp adventstakar och stjärnor i Alla fönster. På med ljus!
Sedan säger vi bra saket som ......så här nära våren har vi inte varit på länge!
Nä november är verkligen Se glaset halvfullt annars jävlar! KRAM