Mitt i veckan, i evigheten.

Är det verkligen onsdag redan? Det är redan dags för mig att ta mig iväg imorgon för att kolla foten. Att allt ser bra ut. Har det gått en vecka? Fort har det gått, i vilket fall som helst. Förmodligen är det för alla mina bra böcker som jag hittade på Myrorna innan dvalan. Känner att det var bra gjort av mig att få det gjort. Eftersom jag vill ha något att göra.

Jag är glad och tacksam att det har gått så bra, att det går framåt. Att solen skiner. Att jag har sovit en stund mitt på dagen för att bli av med huvudvärken som följde med mig när jag vaknade. Jag tänker på det jag har, och det jag inte har. När livet vänder så vänder det fort, ofta hastigt. Ibland till det bättre, ibland till det vidrigaste. Jag känner mig nedstämd, och jag har er i mina tankar. Det enda jag kan säga som varit med om en stor sorg och förlust är att man överlever, man klarar det. Men det tar tid. Var i sorgen, glädjen, maktlösheten och styrkan. En dag går det att andas igen. Men det tar tid. Sov gott,