Inte göra skit, inte vara skit, inte ta skit / Inte ditt nej.
I januari skrev jag en Nyårslöftelista, som jag gör varje år. Jag gör det för att sporra mig själv till nya utmaningar. Att våga tänja på gränserna så till den milda grad. Jag vill ständigt utvecklas, inte fastna. Inför detta år skrev jag något alldeles, alldeles extra. Som i dagens värld är viktigare än någonsin. Vi lever i en värld där människor avhumaniseras något förjävligt. Och när detta sker inom det närmaste så blir det extra tydligt. Det är något som jag inte vill ta del av, och jag vill inte vara en av dem som står och ser på. Ett av Nyårslöftena lyder såhär:
→ Inte göra skit, inte vara skit, inte ta skit.
I augusti gjorde jag verklighet av att inte göra skit, inte vara skit och inte ta skit. Inte från någon.
Så. Det var inte mer än så. Det är inte ditt nej. ↑ När bilden ovan togs så levde jag i en helt annan värld. Jag bodde mer eller mindre själv i en etta i en tragisk förort. Jag hade en mycket liten balkong som Abra ibland uppskattade. Gurkan hade blöjor (tittar du lite noga på bilden så ser du dem skymta!) och kunde inte gå på toaletten själv. Hon var inte gammal. Inte alls. Jag hade precis, några månader tidigare träffat min kärlek som jag idag lever tillsammans med någon annanstans. Jag visste inte riktigt vart jag skulle, vilken skogsstig jag skulle välja. Inte för att jag hade särskilt många möjligheter där och då. Jag tog väl den som verkade svårast eftersom jag på något excentriskt sätt alltid gått igång på de snårigaste, mest krokiga vägarna. De ska gärna vara jävligt kuperade också. Idag vet jag lite mer. Och nu, såhär några år senare har jag haft möjlighet att inte ta skit.