En historia om en (1) person som inte blev en siffra i självmordsstatistiken.
Känner du igen henne? ↓ Det gör nästan inte jag för det var så himla länge sedan. Jag tror att det här kortet är taget (av mig själv, möjligtvis en väldigt tidig selfie?) år 2006. Då var jag inte särskilt gammal. Ni kan räkna ut själva, ni som vet vilket år jag kom hit. I vilket fall som helst börjar det bli några år sedan nu. Det är en massa år mellan mig och den suddiga tjejen på bilden. Idag, 13 år senare minns jag i ärlighetens namn inte så mycket. Mina minnesluckor är, och har alltid varit; brutala.
På förmiddagen tog jag med mig min dotter till vårt gemensamma förråd. Hon sprang runt och ropade, skrattade. Inte riktigt van vid förrådshäng och storstädning. Jag gick direkt mot målet - min dagbokssamling från 2001/2002 och framåt. I den fulkartongen finns allt. Precis allt som jag någonsin velat berätta. Jag har sparat allt som finns att spara, varenda liten notis från någon som någon gång velat mig något. Viktigt och oviktigt, allt i samma kartong. Jag hade ett behov av att berätta, förklara. Vara fullkomligt ärlig. Endast gjort för mig att läsa. Någon gång framöver. Har fortfarande ingen aning om när.
På förmiddagen tog jag med mig min dotter till vårt gemensamma förråd. Hon sprang runt och ropade, skrattade. Inte riktigt van vid förrådshäng och storstädning. Jag gick direkt mot målet - min dagbokssamling från 2001/2002 och framåt. I den fulkartongen finns allt. Precis allt som jag någonsin velat berätta. Jag har sparat allt som finns att spara, varenda liten notis från någon som någon gång velat mig något. Viktigt och oviktigt, allt i samma kartong. Jag hade ett behov av att berätta, förklara. Vara fullkomligt ärlig. Endast gjort för mig att läsa. Någon gång framöver. Har fortfarande ingen aning om när.
När jag var sådär ung trodde jag att jag hade ett datum. Ett datum då jag skulle avsluta allt, helt själv. Utan hjälp från någon annan. Då var jag 15 år och visste lite för mycket. Idag vet jag ännu mer, fast nu är det hanterbart. Min ungdom var kantad av ångest och ensamhet på alla möjliga nivåer. Jag mådde inte bra. Och idag vet jag att ingen i min omgivning gjorde det heller. Jag ville fly, så det gjorde jag. In i texten. Jag har alltid skrivit så länge jag kan minnas. Det är väl det enda jag kommer ihåg så länge jag inte öppnar alla mina böcker i fulkartongen. Då kanske jag minns. De flesta har jag aldrig ens öppnat. Vissa minnen gör sig bäst i böcker som text. De ligger bara där och väntar. På att en dag bli berättade och berättas vidare.
I maj fyller jag 27 år. Jag börjar närma mig 30. En märklig, mäktig känsla eftersom jag aldrig trodde att jag skulle bli såhär gammal (haha..) Det var liksom ingenting som jag planerade för. Idag har jag har ett mycket humoristiskt barn som fyller 6 år och snart börjar skolan, en halvsenil hund och en sambo som jag älskar. Jag har många människor runt omkring mig som gillar mig, och som jag gillar tillbaka. Hade inte kunnat ha det bättre. En utbildning, möjligtvis. Men det kommer, det kommer! Kanske till hösten redan.
Jag mår förhållandevis bra idag, även om den melankoliska sidan i mig förmodligen aldrig kommer att försvinna. Det vill jag inte heller. Saknaden efter min brorsa kommer alltid att sitta i men inte styra mig i mina val och ärenden. För det är jag som bestämmer. Det är jag som kör bilen. Bilen är till och med delvis min! Om inte det är coolt, ja då vet jag inte.
Ändå kopplar jag ihop mitt dåliga mående med hans, hans självmord med mitt självmordsförsök. (Notis: Jag VET att detta inte är något som man talar om, aldrig någonsin. Andras självmord, visst. Men det egna självmordsförsöket, absolut inte. Tro inte att jag är nonchalant på något sätt.) Jag har svårt att särskilja dessa två självmord. Mitt eget som inte blev av, och hans som lyckades med resultat. För idag, många år senare kan jag se att livet blir bättre. Nästan alltid. Visst, det tar år men ibland är det vackert att leva. Det vill jag säga till min Johan, vars nattsvarta mörker förde honom bort med cykel. Och så vill jag att han ångrar sig lite var han nu än är. Han kör väl också runt i sin alldeles egna bil. Med ett eget körkort också han.
I maj fyller jag 27 år. Jag börjar närma mig 30. En märklig, mäktig känsla eftersom jag aldrig trodde att jag skulle bli såhär gammal (haha..) Det var liksom ingenting som jag planerade för. Idag har jag har ett mycket humoristiskt barn som fyller 6 år och snart börjar skolan, en halvsenil hund och en sambo som jag älskar. Jag har många människor runt omkring mig som gillar mig, och som jag gillar tillbaka. Hade inte kunnat ha det bättre. En utbildning, möjligtvis. Men det kommer, det kommer! Kanske till hösten redan.
Jag mår förhållandevis bra idag, även om den melankoliska sidan i mig förmodligen aldrig kommer att försvinna. Det vill jag inte heller. Saknaden efter min brorsa kommer alltid att sitta i men inte styra mig i mina val och ärenden. För det är jag som bestämmer. Det är jag som kör bilen. Bilen är till och med delvis min! Om inte det är coolt, ja då vet jag inte.
Ändå kopplar jag ihop mitt dåliga mående med hans, hans självmord med mitt självmordsförsök. (Notis: Jag VET att detta inte är något som man talar om, aldrig någonsin. Andras självmord, visst. Men det egna självmordsförsöket, absolut inte. Tro inte att jag är nonchalant på något sätt.) Jag har svårt att särskilja dessa två självmord. Mitt eget som inte blev av, och hans som lyckades med resultat. För idag, många år senare kan jag se att livet blir bättre. Nästan alltid. Visst, det tar år men ibland är det vackert att leva. Det vill jag säga till min Johan, vars nattsvarta mörker förde honom bort med cykel. Och så vill jag att han ångrar sig lite var han nu än är. Han kör väl också runt i sin alldeles egna bil. Med ett eget körkort också han.