FRÖKEN TRÄD ☾

Klockan 15 opererar jag foten med inget bandage. Jag ser fram emot det; att bara få det gjort. Sedan får jag vila. Ligga still. Då får jag tänka ifred i några veckor till innan mitt liv återgår till det som var förut. Fast utan värk och möda. Jag ska ge mig själv nya skor för att fira sedan. När allt är över för denna gång. På ett sätt känns det sorgligt. Nu kan jag gå på halva foten. Det gör inte alls ont längre. Och då är det dags för nästa.. jag biter ihop! Jag vet att jag låter som värsta sorgliga figuren i det här. Men det är så att jag älskar att promenera. Jag rör mig hela tiden. Att bara vara still är.. jättetufft. Det är mitt sätt att ta mig igenom saker och ting; att gå ut och promenera. Med eller utan Abra. Det är då jag tänker som bäst. Kommer på nya idéer. Lyssnar på radio och musik om vartannat. Jag har slängt in den sista tvätten i maskinen innan jag går in i dimman. Det tumlar inne på toaletten. Värmen går in i huden från mitt fönster som vetter åt vatten.

Tack för era kommentarer om mitt inlägg till min bror. Inte trodde jag att jag skulle få så fin respons. Det känns mindre ensamt i hjärtats regn att veta att ni finns där ute. Lite varstans runt om i världen och läser det jag skriver.