Det där med att hitta den jättestora lusten och skita fullständigt i duglighet | Från ingenstans till ingenting.
För några dagar sedan. Närmare bestämt för fyra dagar sedan så fick jag en uppgift av en gammal kär lärare. Uppgiften går ut på att man i 7 dagar lägger upp 7 svartvita bilder. Och att man varje dag utmanar någon annan att göra samma sak. Detta har fått mig att börja fotografera igen. Ni som känner mig väl vet att jag tar bort min iPhone då och då för att få ytrymme att tänka; något som medför att jag inte heller tar med min jättestora systemkamera var jag än går. Den är så pass tung och otymplig. Så därför blir det inte heller så att jag fotograferar särskilt mycket heller. Vilket är synd.
Men efter den här uppgiften så känner jag att jag har en större lust till att bara spontant fotogafera det som dyker upp. Det gör mig gladare på något vis, oavsett vad motivet föreställer.
Men efter den här uppgiften så känner jag att jag har en större lust till att bara spontant fotogafera det som dyker upp. Det gör mig gladare på något vis, oavsett vad motivet föreställer.
Konstvärlden är som den är. Och jag fick mig en törn där i maj förra året. Duger jag? (Och är det något som man aldrig ska börja fundera på är om man duger eller inte. Konst gör man ICKE för andras skull utan enbart för sin egen. Det är det där berättandet som vill ut. Ta sig sin mening i meningslösheten. Historierna som läggs på rad och ovanpå varandra. Som bygger något som ligger utanför en själv.) Är jag verkligen en konstnär? Vad fan är det jag är om inte just det? Jag började tvivla. Ifrågasätta mig själv. Jag vet fan inte. Sätta stämplar på och tvätta bort med lacknafta.
Jag vill göra allt på mitt eget sätt. Något annat finns helt enkelt inte. Kan inte göra andra till lags för att "passa in" eller på olika sätt tillfredsställa någon annans ideér. Det fungerar inte för mig. Kanske är det dumt, kanske är det osmart. Kanske gör det att det blir svårare att ta sig fram. Men sådan är jag. Jag gör inte konst för någon annans skull. Jag har inte filmat mina filmer för någon annan. Det har jag gjort för mig själv. Olika bearbetningar. Allting är någon form av bearbetning. Alltid. Jag finner mig inte. Har mitt eget berättande som är jag.
Jag vill göra allt på mitt eget sätt. Något annat finns helt enkelt inte. Kan inte göra andra till lags för att "passa in" eller på olika sätt tillfredsställa någon annans ideér. Det fungerar inte för mig. Kanske är det dumt, kanske är det osmart. Kanske gör det att det blir svårare att ta sig fram. Men sådan är jag. Jag gör inte konst för någon annans skull. Jag har inte filmat mina filmer för någon annan. Det har jag gjort för mig själv. Olika bearbetningar. Allting är någon form av bearbetning. Alltid. Jag finner mig inte. Har mitt eget berättande som är jag.