FRÖKEN TRÄD ☾

Ni som känner mig vet att jag har tre års förberedande konststudier i ryggen. Som gör mig mycket stolt. Som per automatik inte leder någonstans. Och det vet vi ju alla mer eller mindre. Jag har gjort bra grejer. Jag har fått människor att ta sig en rejäl funderare. Jag har sysslat med daglig performance just för att se människors reaktioner. Jag gillar att provocera. Jag vill inget hellre än att utvecklas ännu mer på detta område. Men jag börjar också bli tveksam till hela branchen. Samtidigt som det känns som att jag inte kan något annat. Jag har liksom fastnat. Eller är det mitt självförtroende som är helt åt helvete? Kan å ena sidan vara bägge delarna. Ingenting utesluter den andra mot den ena. 

Jag vill skapa, jag vill skriva. Illustrera, göra film. Vara stans allt-i-allo. Men jag ska i ärlighetens namn säga att jag fick en törn av den där intervjun på Valand. Jag fick världens sämsa bild av konsthögskolor, och det hela gjorde mig så osugen på att börja en att jag helt och hållet började fundera i andra banor. På att byta yrke. Be konstvärlden fara åt helvete. För det här var då fan det skitnödigaste av det bajsnödigaste. Och bajsnödig, nä. Det är jag då rakt inte. Jag kan bli vad jag vill. Ja, ni vet. En kris i skogen helt själv, utlämnad till ett jävla ingenting. Jag är besviken. Mina förväntningar var skyhöga. Och så mötte jag fem, sex rövhattar.. med ETT ENDA barns kompetens. Inskränktheten fick sig helt plötsligt en ny innebörd.

Besvikelsen har liksom käkat på mig sedan maj förra året. Nu är det ganska snart ett år sedan jag åkte ned till Göteborg med hjärtat utanför kroppen. Något har jag i alla fall lärt mig; mitt värde & att alltid ha hjärtat i tryggt förvar. Fan, så besviken jag blev. Jag har inte skrivit om det tidigare. För jag har känt att det varit onödigt att ta upp det. Faktiskt för privat. För vad ska tros om mig nu? Men ärligt. Jag skiter i nuläget om vad som tros och inte. Jag vill vara ärlig. Självklart har jag gått vidare i viss mån, det är inte så att jag tänker på den där satans intervjun varje dag. Jag kommer såklart att tänka på den när jag funderar kring framtiden. Var det verkligen en skitdålig intervju som skulle stoppa mig från det jag verkligen vill? Självklart inte. Ändå vill jag skriva av mig om det, ett år senare. Jag har som sagt varit tyst om den, har inte velat prata om den där erfarenheten. Och särskilt inte i textform. Och aldrig i livet på en blogg! För det är oseriöst (?) Här är min plattform där jag når ut till omvärlden. Här får jag vara exakt hur jag vill. Så nu skriver jag av mig. Rätt och slätt. Inga omvägar. Är trött på dem och där vill jag inte ta mina hundpromenader.

Men oj vad jag svär. Just i det här inlägget kommer jag inte att be om ursäkt. Inte alls.