Tillbaka till overkligheten & tankar om föräldraskap.

Den första mammaveckan är nu slut. Vilken vecka det har varit sedan, så mycket som vi har hunnit hitta på! Vilken grej, det här med varannan vecka. Jag gillar det. Äntligen så känns det skönt på riktigt. Vi har faktiskt kunnat umgås med varandra, utan avbrott egentligen. Det blir en helt annan sak en vecka i streck. Bara det att kunna vakna på morgonen och slöa lite! Hur fantastiskt är inte det? Det om något är nåt som man aldrig hinner med om man endast har sin unge i veckorna. Då blir det upp på morgonen och iväg! I alla fall om man har ett stort skolbarn som jag har. Då stryps valmöjligheterna nämnvärt.

Vi har till och med hunnit med en födelsedagsmiddag i helgen! En extremt trevlig sådan med den godaste hemmalagade mat jag någonsin ätit. Jösses, vilken helg! ♥ Till och med Gurkan var på ett söndagskalas. Vad vi har hunnit med, partaj! Jag känner mig så ny när jag kommit ut och sett världen och andra människor. Ny energi!  Men, kanske några av er tänker nu.. "Kommer hon inte att sakna sin unge, nu när det blir så tomt och tyst hemma? En hel vecka, liksom?" SJÄLVKLART. Svarar jag då. Jag kommer att sakna henne hur mycket som helst. MEN; ska tilläggas. Och det ett stort MEN. Jag vet att ett barn behöver båda sina föräldrar om denne har två stycken som finns tillgängliga och redo att ta sitt ansvar. Sin egen saknad, ja den får man lägga lite åt sidan och se de bra sidorna med att inte ha barn varenda vareviga vecka. För mig är det verkligen och på riktigt som att ha kakan och äta den. Hur trevligt och bra som helst. Ingen stress. Finns ingenting i denna värld som jag hatar så mycket som stress. Särskilt nu när jag lever värsta lyxlivet - tycker jag. 

Jag har till och med vant mig av med att ha barn precis hela tiden. På äldre dagar har jag blivit bekväm, och fasiken vad jag gillar det! Jag gillar såklart att ha ett stort barn, och få ha riktig kvalitetstid och samtidigt en vardag tillsammans. Men också att ha friheten, och kunna göra lite vad man vill under veckorna som är lediga. Ut och äta, dricka alkohol. Ha det trevligt. Inte vara låst vid tider där det ska hämtas och lämnas. Jag kan tänka mig att det kanske är annorlunda om man har väldigt små barn vid varannan vecka, eller till och med en bebis; vilket jag inte har nu. Då kanske saknaden ser annorlunda ut (om man har ammat) vilket jag inte gjorde heller. Ha, ha. Jag vill vara fri. Dessutom så har jag min tax hos mig alltid. Hon är den eviga bebisen som aldrig växer upp. Vilket passar mitt liv perfekt. Nu är hon dessutom senil och allt, behöver all den uppmärksamhet som hon kan få när hon inte sover. Jag vill ha kvalitetstid även med henne innan hon vandrar vidare. Det är också viktigt för mig. Jag har en teori om vad den här frihetslängtan har sitt ursprung i. Och det är att jag blev mamma så pass tidigt som jag blev. Jag fick Gurkan när jag var 20 år. Två veckor senare skulle jag fylla 21 år. Nu såhär med facit i hand då jag ser 20 åringar av idag så fattar jag ju att de inte är speciellt gamla. Samtidigt som jag själv alltid har känt mig bra mycket äldre än vad jag i själva verket har varit. Kanske kan jag inte ens jämföra mig själv med dem. Vilket jag har accepterat. Jag är en gammal jävel, en gammal själ. Ingenting att göra åt. Bara att acceptera. Fast jag tänker så att eftersom jag var 20 år, och inte fick den där "friheten" vid den tiden så vill jag helt enkelt ta mig an den nu. Jag var ju till och med nykterist vid den tiden, Gud. Roligt var det inte kan jag meddela.
 
I flera år var jag så låst, kunde inte göra något särskilt egentligen. Jag var mycket hemma, och gjorde ingenting. Kände mig mest ensam och utanför. Jag hade inte heller några vänner som hade barn i samma ålder. Var dålig på att umgås, ville inte umgås och prata om bebisar eftersom det var det tråkigaste jag visste. Därför sökte jag mig också till människor som inte själva hade barn. Ville inte förvandlas till ett ingenting (till bara en mamma,) som jag gjort under hela graviditeten. Ingenting annat kunde man prata med mig om förutom min mage. Skitroligt. Jag ville prata världen med människor; det ville ingen med mig. Gurkan var sjuk hela tiden när hon började förskolan. Som ju förstås alla småbarn blir, inga konstigheter med det. Det var skitjobbigt för jag förstod liksom inte hur sjuk hon kunde bli förrän då. En gång trodde jag att hon skulle dö så jag ringde vårdguiden och grät eftersom hon inte tålde pencillinet hon fick. Hon var helt lealös och sov hela tiden, hon fick inte behålla någon mat. Jag var så rädd. Ingen som aldrig har varit med om det här vet på riktigt hur det är. Visst, ha föreställningar. Men du vet inte. Jag fick fyra sjukdomar strax efter varandra. Jag ville själv självdö. Nej, hörrenini. Jag ska njuta av min frihet tills jag inte längre andas och mitt hjärta inte har något mer att säga.
 
✕ Föräldraskap, ✕ Vardagligheter | | Kommentera |
Upp