Det var en gång ett avslut | Och nu är jag såhär.

Tre år sedan har gått sedan min brorsa hårt och abrupt stängde sin dörr. Min värld är sig inte lik sedan dess. Inte visste jag innan hur riktigheten kändes. Aldrig tidigare hade jag haft sådan ångest. Aldrig någonsin varit så ledsen. Allt sedan innan var inte i närheten av det som sedan hände. Idag finns det ett före och ett efter. En ny slags tideräkning. Innan var jag en annan. Och nu är jag såhär. 


Det enda jag kan göra är att berätta hur det kändes och känns för mig. Han finns inte att fråga. Hur det kändes att lämna. Om det gjorde ont. Hur det var att slå fötterna från stolen. 

Så jag fortsätter att skriva om min brorsa när jag känner för det. När jag vill dela med mig. Och på vilket sätt. Det som är viktigt. För berättelserna kommer bara från ett håll. En berättare. En ensidig dialog med jävlgt få svar. För jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag svarar på dem själv. För jag tänker leva livet tills vi ses igen i stugan och dricker Trocadero; lyssnandes på vinden som leker med löven.

✕ Brorsan & sorgen | #intebaraensiffra | | Kommentera |

En historia om en (1) person i självmordsstatistiken.

Det var ett tag sedan sist vi sågs. Ett par dagar. Just nu sitter jag hemma hos oss, tillsammans med fläkten och kaffet som lydigt väntar på att svalna. Det är varmt. Skrämmande hett. Ändå efterlängtat. För det är det här jag har vela ha. Suktat efter. Något varmare. Något ljusare. Ändå sitter jag här helt klädd i svart. Har solglasögon inomhus. Jag läste gamla texter, skrivna i affekt. Skriva på en oerhört öppen blogg som jag en gång startade och drev. Jag läste mig tillbaka till en tid som för mig idag är luddig. Skärpan inte lika vass. Jag utan linser. Skrämmande nära på nåt vis. Ändå en tid tillbaka. Känner mig som mig själv, ändå som någon helt annan. Vi förändras för jämnan. Är aldrig oss själva så nära som när vi sover. 


Det var länge sedan. Kanske flera år sedan som jag skrev om sorg. Att förlora någon för tidigt. För hastigt. Jag har inte velat skriva om det. Har haft känslan inneboende. Byggt in den med hjälp av rediga väggar ingen någonsin skulle kunna riva hur som helst. Inte delat med mig av min brorsa. För att han är just min. Ingen annans. Klassisk syskonkärlek. Från bara ett perspektiv.

Kanske är det denna paus som jag befinner mig i nu som gör att min tankeverksamhet knackar igång. De klassiska kugghjulen som går in i varandra. Muttrar och skruvar. Mekaniken som rör sig. Kanske är det just tiden som kommer ikapp mig. Kanske värmen som gör en påmind. Sommaren 2015 var lika varm som den vi har utanför fönstret idag. Det var en fin månad som min bror valde att stänga sin dörr. Solen lyste högt på himlen. Det var närmare 30 grader varmt ute. Jag tyckte att det var en klen tröst i ett litet helvete att den lyste som den gjorde. Det är många olika faktorer som gör att jag valt att inte skriva om det. Min brors självmord. Skuld och skam går hand i hand. Hur lever man vidare? Han som bara blev 21 år. Idag är jag 26 år. Det skiljer sig 5 år mellan oss nu. Fast jag egentligen bara är 2 år äldre. Om han hade valt att fortsätta andas hade han blivit 24 år i juli. Själv åldras jag. 

Någon slags rädsla. Det där som kommer fram, sipprar mellan fingrarna. Orden. Den svartaste färgen av dem alla. Att vilja berätta men att på olika sätt avstå. Inte ta vara på ärligheten i orden. Inte våga. Bli feg. Som jag har blivit med tiden. Med åren som hamnat emellan. Jag som mitt i kaoset slängde mig ut, var fullständigt orädd. Tog allt jag gjorde på enastående allvar. För min tid var räknad. Kanske skulle den ta slut imorgon? Kaoset tuggade på mig. Jag styrde, följde inte med. Jag var inte betraktaren. Jag var författaren. För första gången någonsin.

Efter ett självmord så skrattar man. Mitt i det svarta så skrattade jag. I rummets kaos så byggde jag klossar av kaos. Det hela blev hög på hög. Ett högt torn i ett hörn som jag försökt förtränga. Jag fick en helt ny idévärld när min brorsa valde att lämna. Ett eget rum att kliva in i. Att sörja i. Ställa frågor i. Att hämta kraft och inspiration ifrån. Det hände något fruktansvärt dramatiskt med alla våra nackar. Idag är jag en annan person. "Jag kommer aldrig att komma över det här" var mitt mantra då. Jag sa det, jag sa det, jag sa det. Jag skrev det. Idag har ett annat mantra kommit till mig. Fast jag inte säger det. Inte säger det. Inte säger det. Skriver det först idag. "Jag kommer aldrig att komma över det här; men jag har lärt mig att leva med det." Fortfarande har jag mina svarta solglasögon inomhus. Ibland skrattar jag ganska ofta. Men fan så jag saknar och letar på de mest omöjliga av ställen. Någonstans väntar han vet jag.

✕ Brorsan & sorgen | #attförloranågonisjälvmord, #brorsan, #intebaraensiffra, #självmordsstatistik | | 2 kommentarer |

♬ Masshysteri / Masshysteri

 

Upp