Höstväder kring Mälaren.

Även fast vi inte är helt som vi ska här hemma behöver ändå Abra gå ut. Varje dag, i alla väder. Luften är hög nu och löven ligger överallt. Trädkronorna är som färgpaletter. Det är så himla vackert hos oss. Hur ska vi någonsin kunna flytta härifrån? Det vill jag inte. Aldrig. Naturen här är fantastisk. Och inte bor vi för långt ifrån stan heller. Det bästa av två världar.


Vi bor 30 sekunder från Mälaren. Och nu när löven faller har vi utsikt över vattnet från köksfönstret och min sambos arbetsrum. Jag känner mig melankolisk när jag ser det här. Tar in intrycken. Nu går vi in i vilan. Sedan börjar allt om igen. Lite på paus.

Jag älskar det här vädret. Man kan klä sig (!) ordentligt och att vara halvnaken är inget alternativ. Samtidigt är det inte för kallt heller. Det är helt enkelt alldeles, alldeles lagom. Abra gillar löven. Men mest gillar hon snö. Vi får se om kaosvädret kommer om någon månad, i bästa fall får vi vänta lite till. Just nu har jag ingen hud. Känner mig ledsen och fundersam. Vad hade jag kunnat göra istället? Funderingar som inte leder någonstans. Bara svåra att bli av med när allt som rör sig inuti flyter upp till ytan. 

Två döda kaktusar | Migränvals & starka tabletter

Jag har blivit den där.. kaktusen. Som jag aldrig ville bli. Migränen den kommer och går. Huvudvärken likaså. Jag vet inte vad det är med mig. Fast egentligen så vet jag vad det är. Jag stressar. Oroar mig. Tänker och funderar. Har nattångest med jämna mellanrum. Det är sådan jag är. Det känns som att jag springer överallt. Vem vill det? Kanske ska jag börja Skogsbada? (Haha- ha- haaa!) Nä, jag vill inte vara den där kryptiska kaktusen som aldrig får vatten. 

Som sagt; jag vet vad det är jag gör. Jag springer för det gör jätteont. Om jag stannar vet jag inte vad som händer. Det är antagligen därför jag får migränattackerna, just för att jag ska ligga still och begrunda min existens och alla andras. För det finns ingenting annat som man kan göra i ett mörkt rum i flera timmar med bara sig själv som enda sällskap.

✕ Brorsan & sorgen, ✕ Vardagligheter | | Kommentera |

Det var en gång ett avslut | Och nu är jag såhär.

Tre år sedan har gått sedan min brorsa hårt och abrupt stängde sin dörr. Min värld är sig inte lik sedan dess. Inte visste jag innan hur riktigheten kändes. Aldrig tidigare hade jag haft sådan ångest. Aldrig någonsin varit så ledsen. Allt sedan innan var inte i närheten av det som sedan hände. Idag finns det ett före och ett efter. En ny slags tideräkning. Innan var jag en annan. Och nu är jag såhär. 


Det enda jag kan göra är att berätta hur det kändes och känns för mig. Han finns inte att fråga. Hur det kändes att lämna. Om det gjorde ont. Hur det var att slå fötterna från stolen. 

Så jag fortsätter att skriva om min brorsa när jag känner för det. När jag vill dela med mig. Och på vilket sätt. Det som är viktigt. För berättelserna kommer bara från ett håll. En berättare. En ensidig dialog med jävlgt få svar. För jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag svarar på dem själv. För jag tänker leva livet tills vi ses igen i stugan och dricker Trocadero; lyssnandes på vinden som leker med löven.

Upp