Den okända i fönstret mittemot.
Jag bara måste berätta för er vad som hände mig i förra veckan. Det är ganska roligt nu när jag ser tillbaka på det, men där och då var det inte ett dugg kul.
Jag bor i ett väldigt lugnt område där det aldrig händer någonting alls. Mittemot vår lägenhet finns ett stort ålderdomshem. Några av våra fönster vätter emot de som bor där. Så en viss insyn finns. Det är ingenting jag någonsin tänkt på. Förrän den där eftermiddagen..
Jag bor i ett väldigt lugnt område där det aldrig händer någonting alls. Mittemot vår lägenhet finns ett stort ålderdomshem. Några av våra fönster vätter emot de som bor där. Så en viss insyn finns. Det är ingenting jag någonsin tänkt på. Förrän den där eftermiddagen..
Jag gick runt här hemma och plockade ned allt julpynt. I varje fönster hade vi en stjärna till jul. Det var som varje år, med andra ord. Fix och städ. Ett jäkla pyssel. Fast med en konstig känsla i nacken. Ni vet när man känner sig så sjukt iakttagen? Så iakttagen så att man inte kan vifta bort det hur som helst. När man ideligen kollar runt sig för att se vem det är som glor så förbannat. Jag fortsatte att gå runt och städa. Men, nej. Det gav inte med sig. Av en slump kollar jag mot fönstrena i ålderdomshemmet. Då ser jag ett ansikte, grått och nästan genomskinligt snett bakom en ljusstake. Mörka ögonhålor som ser ut att tillhöra någon som inte sovit på länge. Mitt hjärta stannade. Bokstavligt talat. Snabbt som fasen gick jag in i köksdelen där det inte finns någon insyn.
"Vad var det där?" for det genom mitt huvud. Jag tog sats och stålsatte mig. Tänke att det är lika bra att jag kollar på riktigt för att se ordentligt. Om ansiktet fortfarande är kvar. Jag går försiktigt ut från köket. Tittar fram bakom finskåpet. Och där är det grå ansiktet kvar på samma plats. När han fått syn på mig igen så tar han upp handen och vinkar sävligt.
Helvete, vad rädd jag blev! Hoppas innerligt att personen i fråga inte var död. Haha, det var så obehagligt! Jag kände mig iakttagen i minst en timma. Så han måste ha suttit där så länge och bara stirrat. Jag har lite svårt för åldringarnas fönster sedan dess. Känner mig inte lika bekväm med att gå lika fritt som jag gjort tidigare. Nu tänker jag bara på det där grå, urhoklade ansiktet.
Har ni känt er iakttagna någon gång?
"Vad var det där?" for det genom mitt huvud. Jag tog sats och stålsatte mig. Tänke att det är lika bra att jag kollar på riktigt för att se ordentligt. Om ansiktet fortfarande är kvar. Jag går försiktigt ut från köket. Tittar fram bakom finskåpet. Och där är det grå ansiktet kvar på samma plats. När han fått syn på mig igen så tar han upp handen och vinkar sävligt.
Helvete, vad rädd jag blev! Hoppas innerligt att personen i fråga inte var död. Haha, det var så obehagligt! Jag kände mig iakttagen i minst en timma. Så han måste ha suttit där så länge och bara stirrat. Jag har lite svårt för åldringarnas fönster sedan dess. Känner mig inte lika bekväm med att gå lika fritt som jag gjort tidigare. Nu tänker jag bara på det där grå, urhoklade ansiktet.
Har ni känt er iakttagna någon gång?
Gå fram till fönstret och vinka tillbaka. Det är den goda gärningen för dagen. Tänk....Att bli sedd.
Det är nog inte kaka att sitta och inte kunna något, inte få gå ut kanske aldrig får besök.
Tiden går så fort snart är jag där.....har aldrig varit så nära 60 som nu, fyller 57 om några veckor. När man är gammal går tiden så fort.
Så snälla höj handen och vinka tillbaka....du kan vinka från mej. Kram