Skräddarknutan som försvann | 3 dagar senare.
Idag är det tre dagar sedan jag opererade bort min skräddarknuta. Allt gick bra, men jag var inte det minsta förberedd. När jag opererade min lilltå så förstod jag inte på långa vägar att det var en mild operation. Det är "bara" lilltån som fixats till. I fredags var ingreppet något mer komplicerat. Allt gick bra, som sagt. Bedövningen satt in som den skulle. Men när jag väl ligger där så börjar jag känna av vad läkaren gör. Så jag förklarar att nu börjar det kännas. Antagligen fick jag bedövningen påfylld. Ingenting som jag kände av. Den här operationen hördes mer. Det liksom sågades, slipades. Det där hamrandet.. Det var ett vidrigt ljud. Ingenting hade fått mig att inte höra det där. Ingen radio i hela världen hade fått min hjärna på andra tankar. Tankar på fina sommarskor och läkta fötter i sanden. På min dotter som leker vid sin pool i hennes favoritbikini, tillsammans med alla sina ankor. Det enda jag hörde var det där förbannade hamrandet, samtidigt som min fot följde med i rytmen. Usch.
I vanliga fall är jag bedrövligt duktig på att koppla bort mig från min egen kropp. Stå på andra sidan. Förstår ni vad jag menar? Men när jag hörde det där hamrande ljudet och när jag började känna av vad läkaren gjorde; då kunde jag inte koppla bort. Det var det där ljudet som låste fast mig vid rummet.
I vanliga fall är jag bedrövligt duktig på att koppla bort mig från min egen kropp. Stå på andra sidan. Förstår ni vad jag menar? Men när jag hörde det där hamrande ljudet och när jag började känna av vad läkaren gjorde; då kunde jag inte koppla bort. Det var det där ljudet som låste fast mig vid rummet.
Mina tår är rejält svullna. Det liksom brusar i dem. När jag kom hem i fredags så var jag helt färdig. Snabbt slängde jag mig på soffan. Jag hörde det där hamrandet och kunde inte låta bli att gråta. Mina spänningar släppte. Jag bara var i att det var otäckt att ligga där och känna. Höra. Jag var ledsen. Tårarna rann. Ljudet knäckte mig, haha.. Jag kände mig där och då som världens klenaste individ. Som inte kunde hålla igen för en sådan liten sak i sammanhanget. När jag fick mat i mig kändes det genast lite bättre. Innan bedövningen började släppa.
Bedövningen höll i sig ett tag. När den började släppa gjorde det överraskande ont. Inte trodde jag att det skulle göra så ont heller. Lilltån kändes helt okej samma dag, så varför skulle inte högerfoten göra det (?) Tji fick jag. Så jag bestämde mig för att ta till de starkare tabletterna. De hjälpte inte nämnvärt, mer än att jag blev snurrig och tillslut illamående. Igår slutade jag att ta dem. Vågade inte längre. Kände att jag endast blev dåsig och att smärtan inte försvann. Så idag har jag bara ätit alvedon och ipren. Jag lämnar de starkare tabletterna på hyllan. Oxynormen får ligga. Jag vill inte vara i den där dimman. Det är obehagligt. Ni som känner mig vet vilken tablettmotståndare jag är. Så yes, det ska mycket till innan jag knaprar tabletter. Då gör det ont, helt enkelt. Idag, tre dagar senare kan jag gå på toaletten nästan som vanligt. Jag kan ta ned foten (stödja på den väldigt korta stunder) och det gör inte alls ont i den exakt hela tiden. Jag är så himla nöjd! Om ni behöver gå till en ortoped i framtiden, tveka inte att gå till Bromma ortopedklinik. Jag har haft en underbar läkare på alla sätt och vis! Han fick mig att skratta och det är det finaste man kan göra i operationssammanhang. Humor är viktigt!
Annars så har jag varit på äventyr idag. Jag tog en Uber till och från vårdcentralen och tog stygnen på lilltån. Idag är det 13 dagar sedan jag gjorde min operation. Idag ser allt fint ut. Nu ska lilltån lufta. Den är kortare, tjockare och än så länge kan jag inte röra på den som jag kunde tidigare. Som tur är har jag börjat gilla den igen! Nu tillhör den mig. Jag vet hur jag ska ta hand om den på bästa sätt. Fina skor ska den få i sommar. Mina fötter ska skämmas bort å det grövsta. Så det så.
Annars så har jag varit på äventyr idag. Jag tog en Uber till och från vårdcentralen och tog stygnen på lilltån. Idag är det 13 dagar sedan jag gjorde min operation. Idag ser allt fint ut. Nu ska lilltån lufta. Den är kortare, tjockare och än så länge kan jag inte röra på den som jag kunde tidigare. Som tur är har jag börjat gilla den igen! Nu tillhör den mig. Jag vet hur jag ska ta hand om den på bästa sätt. Fina skor ska den få i sommar. Mina fötter ska skämmas bort å det grövsta. Så det så.