Det var en gång ett avslut | Och nu är jag såhär.

Tre år sedan har gått sedan min brorsa hårt och abrupt stängde sin dörr. Min värld är sig inte lik sedan dess. Inte visste jag innan hur riktigheten kändes. Aldrig tidigare hade jag haft sådan ångest. Aldrig någonsin varit så ledsen. Allt sedan innan var inte i närheten av det som sedan hände. Idag finns det ett före och ett efter. En ny slags tideräkning. Innan var jag en annan. Och nu är jag såhär. 


Det enda jag kan göra är att berätta hur det kändes och känns för mig. Han finns inte att fråga. Hur det kändes att lämna. Om det gjorde ont. Hur det var att slå fötterna från stolen. 

Så jag fortsätter att skriva om min brorsa när jag känner för det. När jag vill dela med mig. Och på vilket sätt. Det som är viktigt. För berättelserna kommer bara från ett håll. En berättare. En ensidig dialog med jävlgt få svar. För jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag svarar på dem själv. För jag tänker leva livet tills vi ses igen i stugan och dricker Trocadero; lyssnandes på vinden som leker med löven.

✕ Brorsan & sorgen | #intebaraensiffra | |
Upp