Snart är det slut.

Vädret sviktar och nu har min datorladdare kommit hem; äntligen! Det betyder att jag kan sitta här och skriva utan problem. Laddaren höll i 5 år. Det är inte fy skam så jag är nöjd i vilket fall som helst. Klockan är nu 11.17 och jag sitter hemma tillsammans med min karl som är ledig. Jag passar på. Vi är så extremt sällan lediga tillsammans. Relationer äro väldigt viktiga. Sängen är bäddat, taxen ligger på en hög med kuddar. Uppuffad som bara hon kan vara. Vädret är, som jag skrev tidigare, hit och dit. När jag vaknade vid sju så låg det snö på marken. Nu är det inget kvar och solen var framme i tre minuter. Känner mig förvirrad och min kropp vill intensivt gärna ha sol. Jag längtar till våren. Sommaren. Den inbillade friheten. Jag saknar min kamera. 

Imorgon bär det av mot okända mål tillsammans med han som är min. Vi ska till landet oh möta min pappa och lillebror. Som jag inte har träffat på bra mycket länge. Det ska bli så roligt att säga hej. Äta något. Titta till stugan. Det mörknar mycket senare nu på våren. Fast det kalla sitter i. Det ska bli mysigt imorgon. Kanske kommer vi att sitta i samma bil. I varje fall åka efter varandra. Det är alltid något. Vad dagen har att erbjuda har jag absolut ingen aning om. Den som lever får se. Jag skulle behöva köpa flera strumpbyxor eftersom jag just nu bara har ett fungerande par som inte skär in i magen. Trött på kläder som sitter illa. Och då särskilt strumpbyxor eftersom de sitter så nära kroppen. Mars har sprungit ifrån mig och ärligt. Jag hinner inte med tiden. Ett år är numera som tre månader. Detta är sjukt. Från botten av allt sjukt. Jag springer och springer. Det finns så mycket som jag vill hinna med. Verkligen. Men jag fattar fortarande inte hur jag ska få ihop allt? Jag försöker trösta mig själv med att jag trots allt bara blir 25 år. Att jag har jävligt många år på mig att göra konst, skaffa fler barn och flytta till en mer passande lägenhet. Jag har tid. Jag har all jävla tid i världen. För den ligger för mina fötter.