Måndagsångest och kaffebekymmer.

10.46 står klockan på i skrivande stund. Jag är i en konstnärlig kris. Vad ska jag ta mig till? Jag vill så gärna bara skapa. Vad som helst, med allt förutom pensel. Men hur? Nä. Musten har gått ur mig. Astrist att säga det. Jag har väl kommit till en punkt av bestämmande igen. Typ "vad ska jag hitta på i resten av mitt liv?" Känns blottande och lite långtråkigt. Men så är det just nu. Jag känner mig ur gängorna och glädjen över att vara en skapande individ infinner sig liksom inte riktigt. Min kamera med stativ är inte hos mig just nu och det är precis dessa manicker som jag ska åka och hämta. Åtminstone fotografera det som befinner sig i min närhet. Få föreviga pelargonerna som nyss flyttat hem till mig. Passa på medan de är stora, skrikrosa och fluffiga. Innan de vissnar. 

Upplyftande. Tänker du säkert just nu. Fan så roligt med ännu en till som är i en liten vårkonstkris! Tror vi är många som befinner sig i samma båt. På väg mot okänt mål. Tröttheten som överbemannat en under en längre period. En längre period av spring till olika byggnader och sammanhang. Sammanhang som inte riktigt går ihop med varandra. Om ens bredvid varandra. Jag vet inte längre. Viljan som jagar en och verkligheten som kommer ikapp en. Ensamhetsidéer och rumsliga gestaltningar. Skratt som fastnar i halsen och bajsnödigheter från Östermalm med omnejd. Känslan av att inte höra till ett större sammanhang. Viljan att stå för sig själv allena, då ensam är starkast. Jag kommer på nåt. Det gör jag alltid. Det är tur att jag inte är ensam. Aldrig någonsin är ensam fast det ibland känns så. Särskilt när jag har så fullt upp med att tänka (när jag fan bara ska göra och inte tänka.) Lättare sagt än gjort.