Verkligheten i Farstas utkant.
Jag älskar realistiska fotografier som inte är ett dugg ihoptrixade och fixade. (Okej; Jag ERKÄNNER. Ljuset har jag haft lite kul med.) Såhär ser det ut hemma hos mig just nu. Ärligt. För jag har roligare grejer för mig för en gångs skull. Liksom.. äntligen! Se och njut. Läs sedan beskrivningen igen. Igen, igen och igen.
Sådan vardagsrealism var längesedan du fick en glimt av. Hos mig får du det i överflöd, men blir aldrig mätt. Se det som ett kök när det ser ut som bäst.
Sådan vardagsrealism var längesedan du fick en glimt av. Hos mig får du det i överflöd, men blir aldrig mätt. Se det som ett kök när det ser ut som bäst.
Med odiskad disk. Syltrester från scones någon gång strax efter lunchtid. Gammalt kaffe. Odiskad massproducerad smörkniv. Efterblivna Bregottplumpar. Jahaha- du!
Klockan är i skrivande stund 16.13. Jag har skrivit idag! Tänk. Tiden! Jag har fått tiden! Satt mig i lugn och ro tillsammans med det obligatoriska kaffet och bara gjorde det. Utan att tänka efter. Jag kände liksom ett sug efter att gripa tag i texten återigen. Är det såhär det känns? Att vara inomhus i texten och inte vilja sticka ut huvudet och se efter vad det är för väder? Precis så. Kom på mig själv med att vara så inkapslad och obrydd att jag inte ens kikade ut genom fönstret. Det hade regnat. Märkte jag det? Nej. Bara att asfalten var svart som sot efter regnet jag inte hörde. Och jag som ska kallas väderhora. Ha. Inte idag, inte!
Jag mår som solen, älskling. Det känns så bra att vara i det där flowet jag ibland pratade om. Kommer du ihåg? Jag känner mig tillfreds rent flyktigt. En stund. Är hungrig och greppar efter allt jag vill ha. Vet att jag kommer få det innan det ens når munnen. Vilken annan utväg finns inom rimligt avstånd? Det tar stopp. Vet precis. "Att ta sig en karl" har aldrig varit så rätt som nu. Fast nu handlar det inte om en karl. Det handlar om en text. Som handlar om en karl, fast det som var och inte är. Upplevelsen inombords där ingenting någonsin glöms bort. När jag var ute med Abra kom texten till mig. I rader, under varandra. Fort flöt textidéerna innanför ögonlocken. Skrev med brinnande förtjusning på min sketna telefon. Skrockade tyst för mig själv. Snabbt så att det inte försvinner från hjärnan som rinner ut i sanden. Jag bara såg det framför mig. Ja. Nu sitter jag här och försöker sammanfatta men också få med er på vägen som aldrig varit rak. Fortsättning följer.
Klockan är i skrivande stund 16.13. Jag har skrivit idag! Tänk. Tiden! Jag har fått tiden! Satt mig i lugn och ro tillsammans med det obligatoriska kaffet och bara gjorde det. Utan att tänka efter. Jag kände liksom ett sug efter att gripa tag i texten återigen. Är det såhär det känns? Att vara inomhus i texten och inte vilja sticka ut huvudet och se efter vad det är för väder? Precis så. Kom på mig själv med att vara så inkapslad och obrydd att jag inte ens kikade ut genom fönstret. Det hade regnat. Märkte jag det? Nej. Bara att asfalten var svart som sot efter regnet jag inte hörde. Och jag som ska kallas väderhora. Ha. Inte idag, inte!
Jag mår som solen, älskling. Det känns så bra att vara i det där flowet jag ibland pratade om. Kommer du ihåg? Jag känner mig tillfreds rent flyktigt. En stund. Är hungrig och greppar efter allt jag vill ha. Vet att jag kommer få det innan det ens når munnen. Vilken annan utväg finns inom rimligt avstånd? Det tar stopp. Vet precis. "Att ta sig en karl" har aldrig varit så rätt som nu. Fast nu handlar det inte om en karl. Det handlar om en text. Som handlar om en karl, fast det som var och inte är. Upplevelsen inombords där ingenting någonsin glöms bort. När jag var ute med Abra kom texten till mig. I rader, under varandra. Fort flöt textidéerna innanför ögonlocken. Skrev med brinnande förtjusning på min sketna telefon. Skrockade tyst för mig själv. Snabbt så att det inte försvinner från hjärnan som rinner ut i sanden. Jag bara såg det framför mig. Ja. Nu sitter jag här och försöker sammanfatta men också få med er på vägen som aldrig varit rak. Fortsättning följer.
Åh vad mysigt :)