Ge mig allt jag aldrig fick.
Klockan är mer än du tror att den är. Jag lyssnar på musik och känner mig fundersam (ovanligt?) Ute är det varmt, men solen skiner inte. Här hemma har jag en husfluga som flyttat in. Han har bott här i några dagar nu. Surrade alldeles nyligen på mig. Trevlig, fluga det där! Jag har druckit en kopp kaffe med grädde. Utan grädde blir det så jädra olyxigt. Jag vill ha lyx i mitt liv. Vardagslyx. Livet är alldeles för kort för leva ett grått och alldagligt liv. Alldeles för kort för att käka mat som smakar pulvermos. Vill hinna med allt, innan det är slut.
Jag har hamnat i en svacka. En konstnärlig svacka som pågått nu i några månader. Sedan mars/april typ. Och den har bara fortsatt. Det gör mig orolig, samtidigt inte. Jösses, jag är bara 324! Jag har hela livet på mig, det som är kvar. Ändå skyndar jag. Varför springer jag? Vad är det jag är rädd för? Allt. Inget. Psykotiskt tillstånd men det ser inte du. Knappt jag själv. Lugn. Sansad. Kan det där numera. Gråskalorna som lätt kan tvättas bort, men de finns. Dramatiska jag. Som lever ett svenneliv utan dramatik. Vill inte ha dramatik. Vill ha ibland. Ambivalent. Både ja och nej. Ensamheten tuggade på mina handleder. Ni vet allt det där. Vill skriva, vill måla min kropp med röd färg. Skulle aldrig vilja fota gråtande barn.
Jag vet inte alls hur min dag kommer te sig. Bara att jag ska laga lite god kvällsmat framåt kvällningen. Till min karl från ett främmande land. Men innan dess. Nej, jag vet inte. Jag funderar på att ta mig ut. Ta mig i kragen eftersom jag ändå diskat. Jag har gjort det där man bör göra innan man drajvar. Varit lite huslig. Är mindre huslig nu än någonsin tidigare. Jag liksom struntar lite mer i hemmet, än vad jag gjorde tidigare. Men ni vet. Det är fint ändå. Jag vill gå ned i mitt förråd och leta efter kära böcker som jag köpt. Vill läsa om dem. Boken om Agnes, bland annat. Och alla de andra böckerna som står där i sina kartonger och bara väntar på mig. Jag vet att de gör det. Väntar. Allt som ska sägas, allt som ska ut. Vill få det sagt. Vill hålla käften.
Jag har hamnat i en svacka. En konstnärlig svacka som pågått nu i några månader. Sedan mars/april typ. Och den har bara fortsatt. Det gör mig orolig, samtidigt inte. Jösses, jag är bara 324! Jag har hela livet på mig, det som är kvar. Ändå skyndar jag. Varför springer jag? Vad är det jag är rädd för? Allt. Inget. Psykotiskt tillstånd men det ser inte du. Knappt jag själv. Lugn. Sansad. Kan det där numera. Gråskalorna som lätt kan tvättas bort, men de finns. Dramatiska jag. Som lever ett svenneliv utan dramatik. Vill inte ha dramatik. Vill ha ibland. Ambivalent. Både ja och nej. Ensamheten tuggade på mina handleder. Ni vet allt det där. Vill skriva, vill måla min kropp med röd färg. Skulle aldrig vilja fota gråtande barn.
Jag vet inte alls hur min dag kommer te sig. Bara att jag ska laga lite god kvällsmat framåt kvällningen. Till min karl från ett främmande land. Men innan dess. Nej, jag vet inte. Jag funderar på att ta mig ut. Ta mig i kragen eftersom jag ändå diskat. Jag har gjort det där man bör göra innan man drajvar. Varit lite huslig. Är mindre huslig nu än någonsin tidigare. Jag liksom struntar lite mer i hemmet, än vad jag gjorde tidigare. Men ni vet. Det är fint ändå. Jag vill gå ned i mitt förråd och leta efter kära böcker som jag köpt. Vill läsa om dem. Boken om Agnes, bland annat. Och alla de andra böckerna som står där i sina kartonger och bara väntar på mig. Jag vet att de gör det. Väntar. Allt som ska sägas, allt som ska ut. Vill få det sagt. Vill hålla käften.